Jag ska rymma till Las vegas

Jag gillar snygga klänningar, håruppsättningar, tyll, champagne, högtidliga tal och glamour. Det går inte att ljuga om det. Därför kan tyckas att bröllop är någonting som borde passa mig hand i handske. Och visst dansade jag också på små moln när jag fick veta att min syster och barndomsvän skulle gifta sig. (inte med varandra, utan helgerna efter varandra med sina respektive partner.) Det betydde alltså två stora kalas i september! Två tillfällen att leka prinsessa med fina klänningar och nya skor! Hurra!

Men allt eftersom att april, maj, juni och nu även juli helt oväntat passerat med stormsteg har jag känt en tilltagande… ja, det är inte överdrivet att kalla det panik. Jag lider med alla som ska gifta sig. Hur mycket är det inte att planera? Inbjudningar, färgteman, kläder, mat, band, lokal, möhippor och svensexor. Paniken stegras även en smula med tanke på alla bröllopsgäster som ska komma överens med varandra. Tänk om värsta släktkriget utbryter på festen? Ja, jag vet. Det är inte jag som ska gifta mig. Jag antar att jag helt enkelt bara sympatikänner med min stackars syster.
Häromdagen började hon ett mail med orden: ”Ja nu börjar ju det där jäkla bröllopet närma sig”. Vart tog det roliga vägen liksom?

Jag försökte skapa en viss ordning i röran genom att läsa Magdalena Ribbings etikettbok ”Allt om bröllop”. Om du är en person som lätt blir knäsvag av stora projekt, läs inte denna bok. Paniken stegrades om möjligt ännu lite mer när jag insåg vad som förväntades av någon som har rollen brudtärna, det vill säga moi. Å herre gud. När jag ska gifta mig rymmer jag till Las Vegas.