Mr Östermalm goes VIP på Golden Hits

När någon med ljusblå skjorta och det där karaktäristiska bakåtslickade håret helt enkelt struntade i att min kompis stod i baren framför honom och bestämt gled in framför henne och skuffade henne åt sidan, betraktade jag honom förvånat. Jag knackade honom lätt på axeln.
”Förlåt, men nu tog du precis min kompis plats. Jag vet inte, men du kanske inte märkte att hon stod där?”

Jag och kompisarna hade denna kväll bestämt oss för att skaka loss på en av Stockholms mest opretentiösa klubbar där man aldrig någonsin springer in i några brats. Därför var detta möte något oväntat. Grabben, som alldeles säkert hade en jacka av något finare märke hängande i garderoben, vände sig föraktfullt mot mig kastade en irriterad blick åt mitt håll och sa:
”Jag ska beställa två starköl, ok?”
Han talade med en sådan nasal röst att till och med de mest inbitna av östermalmare säkerligen skulle höjt på ögonbrynen.
”Åhå, förlåt. Dåså.” Jag var chockad och skrattade inombords. Vad var det här för en snubbe? ”Men, du har inte tänkt på att det går alldeles utmärkt att bara höra sig för om det går bra att få komma fram, istället för att vräka sig fram så där. Det är ganska otrevligt.”
”Äsch, det här är ju ett skitställe ändå.” svarade han.
”Jaha, det spelar väl ingen roll. Det är väl inte olagligt att bete sig hyffsat för det?
Han svarade inte.

Jag vände mig mot min kompis och mötte hennes blick. Vi var båda otroligt roade av denna kille som förnedrade sig så. Han var verkligen ren underhållning. Men han verkade besvärad märkte jag. Han ville vinna och dessutom tyckte han att det var riktigt pinsamt att ens behöva vistas på samma ställe som oss. Grabbens verbala förmåga stannade dock vid nollstrecket på poänggränsen och hur han än letade förtvivlat efter trumfkort fann han inget. Tills han försökte med: ”Jag är faktiskt VIP här!”
Han var för rolig. Jag upplyste honom om att det var lika lätt att få VIP-kort här som att skaffa sig ett H&M clubkort. Till och med lättare. Golden Hits var och hade alltid varit favvohaket för förortsbarnen och de som var lite för gamla för att egentligen alls vara ute och klubba. Och här försökte han göra det till sitt kungadöme. Men, varken jag eller min kompis tog illa upp. Vi hade alldeles för roligt för det. Så vi fortsatte bara att skratta förvirrat åt honom medan vi spanade efter dolda kameror.

Den blå skjortan fnös och gick sin väg. Stackars grabb. Han hade tydligt blivit förskjuten från klubbarna längre bort mot Stureplan. Jag såg honom senare i garderoben. Han skällde ut garderobiären eftersom det var damm på hans jacka. Jackans glansiga foder var vänt utåt och i jackhängaren satt en liten designerlapp. ”By H&M” stod det i rockhängaren. Och han ropade en sista gång. ”Det här är en Gaultier, ok?” Sedan stack han näsan i vädret och gick. Mr Östermalm had left the building and he wasn’t coming back.

För sitt eget bästa borde han ägna nästföljande aftnar i sällskap av en terapeut.

Och gå och lägga sig utan middag.