P&P

Hela den här hösten känns som att den har passerat i treveckorsperioder. Alltså uppdelat i tid mellan resor till London och Benn. Idag är det exakt en vecka kvar innan jag åker dit. Skönt. Annars har hela hösten bara liksom runnit iväg. Känns lite som att jag inte hunnit med något alls, eller i alla fall kunnat ticka av något som färdiggjort. Det är många projekt i luften och samtidigt känns det ibland som att inget alls händer. Å när det händer, då händer allt samtidigt och hela kalendern krockar. Pust. Ser fram emot nästa termin och kanske lite mer struktur på tillvaron. Jag behöver verkligen det.

Annars har dagen präglats av de två P-na. Panik och prestationsångest. Välkommen tillbaka vänner, jag undrade just vart ni hade tagit vägen? Började ju vänja mig vid att allt gick så himla smooth och sedan nu, så blev det stopp.

Vad kommer det blev av lilla mig egentligen? Är så läskigt att ha investerat en massa högskolestudier på sig själv och så tänk om det inte blir något? Tänk om alla de där lånen är i onödan och jag ändå inte får något jobb. Kan jag då ändå bli nöjd med mig själv? Jag vet inte om jag kan det.

Ibland känns det lite som att jag står vid en startlinje på ett maratonlopp. Framför mig har alla andra redan sprungit iväg, men jag står kvar ensam och feg. Kanske vet jag ungefär vart mitt mål är, men modet att våga komma dit saknas. Att våga misslyckas och framför allt banka in lite mer självförtroende i mig själv, det är svårt.

Det är svårt att våga nå sitt mål om man inte känner sig trygg medan man letar efter startlinjen. Allt blir så överväldigande att det är svårt att veta vart man ska börja.