Hej och hejdå London!
Jag fryser om fötterna. Det gör man inte i England. 15 grader varmt hade vi i helgen och man kunde knalla omkring i öppna skor så mycket man ville. Och solglasögon och bara en sjal istället för jacka. Underbart! Det är så en weekend i en storstad ska vara.
Torsdag morgon tog jag tuben med resten av Londons befolkning och var otroligt nervös. Anställningsintervju klockan tio med Annethe. En londonsvensk som öppnat affär sedan ett år tillbaka och nu behöver förstärkning. Så lägligt för mig då! Intervjun kändes jättebra och det enda som egentligen var ett minus för mig är att jag inte kan börja redan i februari. Då slutar den nuvarande butikschefen sin tjänst och det är här jag skulle komma in i bilden. Om det inte var för skolan. Tiden får utvisa om det blir en chefstjänst eller inte, men någon form av anställning skulle nog inte vara omöjlig sa hon. Är ju ett tag fram till juni, så vi hoppas på det bästa.
Gick ut och pubbade lite på torsdagen och kikade på National Portrait Museum (inte så tråkigt som det låter!). På fredagen vandrade vi längs kanalen utanför Camden Market och budgetbesökte London Zoo. Man ser ganska många djur bara genom att kika in genom staketet!
Fredag och kväll och mormor Peggy på besök! Världens elegantaste 83-åring med korpsvart välfriserat hår, fashionabel dräkt och matchade skor, handväska och handskar. Hon är den stiligaste kvinna jag någonsin sett näst efter Benns mamma. Tack och lov kan syster Lucy lätt släntra in med trasiga jeans och coola gympadojer, så jag behöver inte känna mig helt ensam i min ”hellre bekväm än elegant och klassisk”-stil. Fasar för den dag då man kanske har blivit för gammal för att klä sig som jag gör nu. Hujedamej.
Vaknade sur på lördagen. Äckligt badrum och ingen frukost. Blev sådär barnsligt grinig. Benn sprang och köpte croissanter och jag blev glad. Ibland är det konstigt hur lite som kan behövas för att humöret ska vända. Sedan London Eye, båttripp på Themsen och Curry till middag. Engelsmännen är ju komplett tokiga i indiskt käk och köper det lika ofta som vi går och hämtar upp en pizza. Eller oftare faktiskt. Bedrövligt nog tålde inte min svenska tråkmage dessa kryddstarka delikatesser och jag fick knasmagsjuka under natten. Man vet att ens pojkvän älskar en när han tillbringar hela natten med att springa upp och ner för trappan för att tömma ens äckliga kräkhink.
Så blev det då söndag helt plötsligt och deppigheten kom krypande. Bara en dag kvar. Vi tröstshoppade böcker på Waterstones. Åh, du underbara, enorma bokhandel, jag tror jag är kär i dig.
Måndag. Hem. Tråkigt. På väg till flygplatsen slogs jag med alla pendlare, min resväska och klumpen i magen. Synd att alla fina helger i London alltid får ett sånt bedrövligt slut.
Nya fraser att använda vid tillfälle:
”Oh, it repeats on me terribly” (Vacker fras för att man inte kan äta något pga. att man börjar rapa)
”I think I must spend a penny” (Gå och bajsa, helt enkelt. Kommer från fenomenet mynttoalettens frammarsch. Tydligen säger ingen, som jag trodde, att de shall powder their noses. Tänk vad den amerikanska filmindustrin i alla tider har lurat mig.)
Torsdag morgon tog jag tuben med resten av Londons befolkning och var otroligt nervös. Anställningsintervju klockan tio med Annethe. En londonsvensk som öppnat affär sedan ett år tillbaka och nu behöver förstärkning. Så lägligt för mig då! Intervjun kändes jättebra och det enda som egentligen var ett minus för mig är att jag inte kan börja redan i februari. Då slutar den nuvarande butikschefen sin tjänst och det är här jag skulle komma in i bilden. Om det inte var för skolan. Tiden får utvisa om det blir en chefstjänst eller inte, men någon form av anställning skulle nog inte vara omöjlig sa hon. Är ju ett tag fram till juni, så vi hoppas på det bästa.
Gick ut och pubbade lite på torsdagen och kikade på National Portrait Museum (inte så tråkigt som det låter!). På fredagen vandrade vi längs kanalen utanför Camden Market och budgetbesökte London Zoo. Man ser ganska många djur bara genom att kika in genom staketet!
Fredag och kväll och mormor Peggy på besök! Världens elegantaste 83-åring med korpsvart välfriserat hår, fashionabel dräkt och matchade skor, handväska och handskar. Hon är den stiligaste kvinna jag någonsin sett näst efter Benns mamma. Tack och lov kan syster Lucy lätt släntra in med trasiga jeans och coola gympadojer, så jag behöver inte känna mig helt ensam i min ”hellre bekväm än elegant och klassisk”-stil. Fasar för den dag då man kanske har blivit för gammal för att klä sig som jag gör nu. Hujedamej.
Vaknade sur på lördagen. Äckligt badrum och ingen frukost. Blev sådär barnsligt grinig. Benn sprang och köpte croissanter och jag blev glad. Ibland är det konstigt hur lite som kan behövas för att humöret ska vända. Sedan London Eye, båttripp på Themsen och Curry till middag. Engelsmännen är ju komplett tokiga i indiskt käk och köper det lika ofta som vi går och hämtar upp en pizza. Eller oftare faktiskt. Bedrövligt nog tålde inte min svenska tråkmage dessa kryddstarka delikatesser och jag fick knasmagsjuka under natten. Man vet att ens pojkvän älskar en när han tillbringar hela natten med att springa upp och ner för trappan för att tömma ens äckliga kräkhink.
Så blev det då söndag helt plötsligt och deppigheten kom krypande. Bara en dag kvar. Vi tröstshoppade böcker på Waterstones. Åh, du underbara, enorma bokhandel, jag tror jag är kär i dig.
Måndag. Hem. Tråkigt. På väg till flygplatsen slogs jag med alla pendlare, min resväska och klumpen i magen. Synd att alla fina helger i London alltid får ett sånt bedrövligt slut.
Nya fraser att använda vid tillfälle:
”Oh, it repeats on me terribly” (Vacker fras för att man inte kan äta något pga. att man börjar rapa)
”I think I must spend a penny” (Gå och bajsa, helt enkelt. Kommer från fenomenet mynttoalettens frammarsch. Tydligen säger ingen, som jag trodde, att de shall powder their noses. Tänk vad den amerikanska filmindustrin i alla tider har lurat mig.)
6 Comments:
Låter som du haft en jättehärlig helg! Gud vad spännande med chefs-jobb, låter riktigt vuxet! Hoppas det går bra! Kram
Blir alldeles tossig av läsa om London.
Fina, fina London.
Du ska se att det löser sig med det där jobbet.
Vi får ta den där kvällen på Bishops snart, kram
vilken go pojkvän! Ja d e verkligen ett tydligt tecken på kärlek! När ja läser om dig o dina londonresor får jag en bild i huvudet från keyes eller kinsellas böcker.. =) det är rätt trevligt!
Hoppas du får jobbet.. skulle väl inte sitta fel o vara lite närmre ben?=P
kram
Ibland tror jag också att jag lever i en Keyes eller Kinsella pocket. Jag förvandlas nämligen också till en shopoholic när jag kommer till London. Smyger hem o gömmer kassarna i garderoben och så.
Men det gör inget. Keyes o Kinsella är ju två jätteroliga damer som man önskar att man någon gång kunde få bli lite lite som.
Chick-lit kanske inte är den mest högaktade av genres men jag beundrar verkligen författarna, tänk vad de får oss att skratta!
o får det e att skratta och må bra så är det ju hägaktningsfullt vad en finkulturförtsåsigpåare än säger :D
precis!!
Post a Comment
<< Home