23-åring sparkar trafiklärare och blir erbjuden jobb
Detta skulle kunna vara rubriken för min dag. Bestämde mig med vännen Evas hjälp (tack Eva!) att jag inte har något att förlora på att byta trafikskola. Det är inte meningen att man ska vara ledsen varenda gång man går från en lektion. Det är lätt att man blir det när ens körlärare varenda gång avslutar en lektion så här: ”Om vi ska summera det här lilla gumman, så ska vi titta på allt du gjorde fel.” Trafikläraren rabblar nu upp alla fel. ”Jaha, vi ses imorgon då”. Visst låter han som en inspirerande och peppande man?
Idag satt jag och bet mig själv i kinden under hela lektionen för att inte skrika på honom. Talade till honom som man gör till sin mamma när man är sjukt irriterad, men inte börjar orka bråka. Ganska kort och otrevligt alltså. Och såhär ska det ju inte va. Det underlättar att arbeta med människor man känner förtroende och respekt inför.
Tyvärr är jag väl helt enkelt lite för svensk och tråkig för att ha tagit tjuren vid hornen redan för några veckor sen, men imorgon gäller det. Jag ska ta min sista lektion med R och sen är det sayonara. Har hittat en ny skola som känns bättre. Dök in där idag och berättade precis som det var. Höll nästan på att börja böla av lättnad bara för att de var så snälla och rara. (Ni vet hur man blir när man har gått och hållit tillbaka allt och varit sådär stark och så helt plötsligt säger någon nåt snällt, jag då är det ju heeelt kört!)
En parantes. När blev jag så sjukt blödig? Och mina humörsvängningar, vart kom de ifrån? Inte att leka med vill jag lova.
Hursomhelst. Traskade hem efter lektionen och tyckte synd om mig själv. På Drottninggatan stod en man och spelade dragspel och just när jag gick förbi valde han en låt som var med i Amelie från Montmartre. Smålog och tänkte (lite dystert men ändå) att jaha, om mitt liv var en film är det nu det vänder. Det är nu regnbågen kikar fram och jag hittar en trisslott på marken och vinner en miljon. Men det hände ju såklart ingenting.
Kom hem och tröstade mig med lite slösurfande. Kikade mailen. Och så där i inkorgen var det plötsligt! Mailet! Skickade för en miljon år sedan (okej två veckor sedan) mitt CV till en liten butik i London där jag vill sommarjobba nästa år (gäller att ha framförhållning och ja, jag är lite utav ett planeringsfreak ibland) och nu fick jag svar. Ägaren tyckte att allt lät finemang och ville träffa mig nästa gång jag kommer till London. Hur spännande som helst!
Efter att ha läst detta låg jag i princip på golvet med knäppta händer riktade upp mot skyn och tackade Gud.
Det händer lite mycket just nu. Egentligen vill jag ju bara vara glad, ha en ostbutik i en liten by nånstans i Frankrike och käka baguette hela dagarna.
Idag satt jag och bet mig själv i kinden under hela lektionen för att inte skrika på honom. Talade till honom som man gör till sin mamma när man är sjukt irriterad, men inte börjar orka bråka. Ganska kort och otrevligt alltså. Och såhär ska det ju inte va. Det underlättar att arbeta med människor man känner förtroende och respekt inför.
Tyvärr är jag väl helt enkelt lite för svensk och tråkig för att ha tagit tjuren vid hornen redan för några veckor sen, men imorgon gäller det. Jag ska ta min sista lektion med R och sen är det sayonara. Har hittat en ny skola som känns bättre. Dök in där idag och berättade precis som det var. Höll nästan på att börja böla av lättnad bara för att de var så snälla och rara. (Ni vet hur man blir när man har gått och hållit tillbaka allt och varit sådär stark och så helt plötsligt säger någon nåt snällt, jag då är det ju heeelt kört!)
En parantes. När blev jag så sjukt blödig? Och mina humörsvängningar, vart kom de ifrån? Inte att leka med vill jag lova.
Hursomhelst. Traskade hem efter lektionen och tyckte synd om mig själv. På Drottninggatan stod en man och spelade dragspel och just när jag gick förbi valde han en låt som var med i Amelie från Montmartre. Smålog och tänkte (lite dystert men ändå) att jaha, om mitt liv var en film är det nu det vänder. Det är nu regnbågen kikar fram och jag hittar en trisslott på marken och vinner en miljon. Men det hände ju såklart ingenting.
Kom hem och tröstade mig med lite slösurfande. Kikade mailen. Och så där i inkorgen var det plötsligt! Mailet! Skickade för en miljon år sedan (okej två veckor sedan) mitt CV till en liten butik i London där jag vill sommarjobba nästa år (gäller att ha framförhållning och ja, jag är lite utav ett planeringsfreak ibland) och nu fick jag svar. Ägaren tyckte att allt lät finemang och ville träffa mig nästa gång jag kommer till London. Hur spännande som helst!
Efter att ha läst detta låg jag i princip på golvet med knäppta händer riktade upp mot skyn och tackade Gud.
Det händer lite mycket just nu. Egentligen vill jag ju bara vara glad, ha en ostbutik i en liten by nånstans i Frankrike och käka baguette hela dagarna.
4 Comments:
Så roligt med London! Hoppas du får d.. vilken londonchic du är :)
Det är rätt betryggande att vara planeringsfreak, för min del skulle jag haverera innifrån och ut om jag reste jorden runt utan några fasta, bokade punkter :P
Ps. Vad fin du är på bröllopsbilden!
Kram
ooooh Grattis!!! måste väl hitta ett jobb till jonkan också jag...Gud av kul för dig maja!!! Fan vad peppad jag blir!
i know. Jag kan inte riktigt tro det själv. men vi får väl se. ska försöka å inte ta ut nåt i försktt. hon kanske upptäcker att hon inte tycker om mig, när vi träffas. Men, det är en intervju i alla fall!
Åh!! vad roligt!! Grattis Majsan!! och vaddå upptäcka att hon inte tycker om dig? finns det någon som inte tycker om dig. Nä, där ser du!! förutom dumma körskolläraren då, men han verkar ju ha mentala problem. Jag har väldig5t svårt att se Maja sitt och prata kort till någon.
Kraaaaaam på dig!
Post a Comment
<< Home