Dream on...

Hallo. Det regnar ute och är ganska trist. Jag läser en bok om forumteater till en kurs och dricker en kopp te. Pratade med mig själv i spegeln för en stund sedan. (Det där var på gränsen till vad man kan skriva i en blogg, utan att folk tycker att man är knäpp. Ni andra som pratar i spegeln vet vad jag menar.) Gör ofta det, fast jag vet inte varför. Kanske ett slags sätt att ventilera sina tankar på. Lite som att skriva en blogg eller en dagbok fast man låter tankarna komma ut direkt ur munnen istället för genom pennan eller tangentbordet. Det blir inte så mycket censur då.

Jag brukade oroa mig för att jag skulle bli en så där tant som pratar högt för sig själv på Ica. Jag vet nu att jag redan har blivit det. Ofta pratar jag för mig själv i offentliga lokaler som H&M och på biblioteket. Vid tillfällen när jag mest strosar och filosoferar utan något direkt mål. Jag brukar spela upp små scener i huvudet och rätt som det är har jag blivit så inne i mitt inre drama att jag säger replikerna högt! Då kommer jag ganska snart tillbaka till verkligheten och försöker snabbt släta över mitt snack med en låtsad konversation i handsfree. Jag borde verkligen skaffa en sådan anordning till min telefon.

Det finns nog ingen i hela världen som dagdrömmer så mycket som mig. Jag gör det konstant. Kanske allt började när jag var liten och min älsklingslåt var ”Dream on” med Jerry Williams. Eller kanske började det först senare, när jag insåg att det är svårt att få precis allt det man vill ha. Men då kan man drömma istället. Ser mig själv och omgivningen i olika situationer och det är väldigt spännande. Oftast förekommande är drömmarna om:

1. När jag ger ut min första bok och står och skriver autografer lite lagom ödmjukt. (Här har jag för övrigt på mig en väldigt snygg blekrosa manchesterklänning och mina bruna stövlar. Kanske ett par justa glasögon till det och så har mitt hår växt en massa såklart) Ger mycket intelligenta svar till journalisterna och klappar små barn på huvudet. Nej, vänta det där lät lite för inövat. Mina fans skulle genast se igenom det. Jag tar tillbaka det där med att klappa barnen på huvudet. Jag tror jag måste vara lite mer svår. Känns lite mer intressant om jag inte är så folklig, eller hur?
2. När jag stiger av det lilla propellerplanet på Rio de Janeiros flygplats. Hettan slår emot mig och det är svårt att andas. Mina slittåliga Fjällrävenkläder i khaki känns lite för varma men jag ler glatt mot barnen nedanför planet. Svingar med brunbrända muskulösa armar lätt upp min tunga ryggsäck på ryggen och går ner för flygplanstrappan. Äntligen har jag kommit med Det Där Vaccinet de behöver mot Den Där Tropiska Sjukdomen. Glädjerop och dans.
3. När jag ligger på rygg i en kanot som sakta glider ner längs floden i regnskogen. Ovanför mig finns trädkronorna och en smal springa av djupblå himmel. Inget annat än fåglarnas och insekternas ljud hörs och floden tar aldrig slut.

Det är skönt att drömma dagar när det regnar ute. Fast ibland blir jag lite arg och drömmarna räcker inte riktigt till. Jag vill ha propellerplanet, boken och regnskogen på riktigt. Kanske ska jag sätta drömmarna i verket, eller är det så sköna tankar, just för att de är drömmar och fantasi?