Helgen jag åt ett öra

Flyget till London var sex timmar försenat. Tråkigt! Den billiga Ryanair-biljetten blev dyr när jag fick ta taxi från Stansted hem till Benn för att tåget till Liverpool Street slutat gå. Pust. Framme, omtumlad, klockan tre på natten.

Slöade i Clapham dagen efter. Käkade världens största cheese cake och promenerade i Clapham Common. Hamnade av misstag i en lekpark som befolkades av minst 300 miljarders barn som alla åkte omkring som galningar på sparkcyklar. Lustigt hur barn kan vara så helt fokuserade på sin lek.

Lördag och besök på Museum of London. Gick fel i alla möjliga riktningar, eftersom vi hade eldig diskussion om var vi skulle bo i framtiden. Hittade inget lunchställe heller då ”The City” (den del av London där alla advokater, bankirer och andra hot shots jobbar) stänger ner under helgen när alla kostymer har ledigt från jobbet. En riktig spökstad. Sprang igenom museet på grund av tidsbrist och hamnade mitt i en afrikansk dansgrupp på väg ut. Benn fick någon slags religiös ingivelse om att go back to basic och leva av jorden (Händer lite då och då) och vägrade gå.

Träffade Johanna och Fredrik på kvällen för öl. Konstigt att se dem i London, men väldigt kul. Får vi göra om! Trots att barerna stänger tidigt i England (redan klockan elva) fick vi nog i oss en och annan öl och Johanna hann be om en lager till slut och ingen ”light beer”.

Helgens nya engelska grej var Yorkshire Pudding (Ägg, mjöl, mjölk, salt, olja) som serverades ackompanjerad av en Sunday Roast. Puddingen såg ut som ett stort öra och skrämde mig något. Spana in den runda grejen till vänster på tallriken. Smakade bra hur som helst, men jag är inte helt övertygad. Förstår liksom inte riktigt varför. Man ska äta dem liksom.

Sista dagen i London körde jag mitt vanliga varv på Oxford Street och inhandlade ett par jeans på Top Shop. Tog tunnelbanan hem. Lagade middag. Benn kom hem från jobbet och sa ”Honey, Im home”. Och London hade helt plötsligt blivit vardag.