Back to the roots

Vad lycklig man kan bli av att hitta en gammal dagbokssida och inse att man kanske under de sex sista åren lämnat några knasigheter bakom sig. Attans vad cool jag tyckte jag var på den tiden. För att spana in en dag i en artonårig Majas liv, se nedan:

"I fredags var jag på date med en kille som jag träffat i Bulgarien. Han heter Andreas och kommer från Uppl. Väsby. I ett svagt ögonblick, när jag fått för mig att ingen i hela världen brydde sig om mig, tackade jag ja till en bio med honom och sen brakade det löst. Till saken hör att han tror att jag heter Lovisa. I Bulgarien hade vi ju nämligen fejkade identiteter som vi prackade på var och varannan person. Det var iaf tur att jag inte sagt att jag var bungy-instruktör just till honom.

Anderas fixade biljetter till ”Sagan om de två tornen” som vi skulle se. Med läppglansspacklade läppar stod jag sedan och frös fötterna av mig på Medis ungefär en kvart. Då hade Andreas stått och frusit tjugo meter norr om mig i en kvart han också. Fast vi hade inte sett varandra.

Fattade inte riktigt varför vi skulle gå på bio. Verkade lite konstigt på första daten. Man kan ju liksom inte snacka. Till den klassiska bio-daten brukar det ju iaf ingå en öl eller åtminstone en Latte. (Det är först efter att pojken passerat 25-årsstrecket som man kan börja förvänta sig middag. Tro mig.) Jag satte min tillit till detta och hoppades på lite mer utbyte efter filmen, men när eftertexterna börjar rulla och han äntligen släpper min hand som han hållit krampaktigt under hela filmen (jag tror han tyckte orcherna var läskiga!) frågar han hur jag ska komma hem. (Tyckte han inte om mig?)

Innan jag hinner svara säger han att hans kompis Simon nog kan köra oss. Min "sitta och dricka vin i stearinljussken"-date blir ett minne blott men i ärlighetens namn är det ganska skönt att få rymma iväg från den här fjortisträffen. När jag tror att det inte kan bli mer högstadiefeeling på kvällen gör kompisens buckliga Opel entré. Simon har rött helskägg och räls och har inrett sin bil med blinkande ljusslingor i regnbågens alla färger. Efter smärre epelepsi-attacker sitter jag inklämd bredvid hans hockeytrunk i baksätet. Har svårt att hålla mig för skratt. Hur hamnade jag här? Simon och Andreas sitter längst fram och lyssnar på Guns n' Roses på högsta volym. Saken blir inte bättre av att jag måste skrika vägbeskrivningar till Simon som fick sitt körkort för en vecka sedan och bara är van vid bilkörning i städer med högst två trafikljus. De där städerna där man brukar komma ganska lätt undan i om man hakar på en sån intensivkurs.

Vid Danderyds sjukhus lyckas jag bli avsläppt. Som tur är ser jag ingen jag känner. Andreas insisterar att vänta med mig tills min buss kommer. SL ställer ju som känt sällan upp och denna kväll var inget undantag. 690 vägrade att komma förrän om en halvtimme. En röst i mitt huvud viskade att jag troligen skulle bli pulvriserad av att umgås med Andreas och Simon så länge och bli pussad i öronen så jag valde att göra buss 697 till min vän och fick tappert utropa "nämen, vilken tur där kommer min buss." Denna tog mig inte alls dit jag ville, men å andra sidan kunde jag fortsätta andas.

En bra grej var dock att Andreas typ var 1.90 och lite stadig, så man kunde känna sig sådär liten och nätt. Det var kul. Men som du kanske förstår blir det ingen repris trots att jag lovade att ringa. Eller ja, Lovisa lovade att ringa."