En orgie i Samosas, Starbucks o Spitalfield Market

England. I love it. Kanske mest för att det helt plötsligt finns massor att göra, blinkande neonskyltar, storstadspuls, tusentals människor, och ja, så bor ju Benn där. Ditresan börjar gå på rutin och när man på tunnelbanan kan se fler välklädda 30+killar i kostym än vad man kan räkna (trots att det är dress down Friday) då vet man att man kommer att trivas. London är som gjort för det ambitiösa folket som gärna jobbar tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan för att nå sina mål. Staden osar firmabilar, pensionsdealar och rolexklockor. En fattig student från Eskilstuna kan inte låta bli att imponeras lite.

Fast sedan är ju staden även väldigt mycket tyska turister med kartor, fotbollstokar och öl på puben. Och så hysteriska Oxford Street där jag ofta hamnar. Som i fredags till exempel. Den stora byxletardagen. Ni som före mig befunnit er i dessa svårgenomträngliga jaktmarker vet att det inte är lätt. Tolv butiker och fyra och en halvtimme senare var jag till och med beredd att säga att det var omöjligt. Det är inte klokt vilket antiklimax en otillfredsställande shoppingtur kan bli. Tröstade mig själv med en gingerbread latte på Starbucks. Inte visste jag då att denna dryck skulle komma att bli en röd tråd genom hela helgen och på tisdagen utmynna i ett väl utvecklat beroende.

Strosande i park utanför Benns jobb och med kaffepappmugg i ena handen kände jag mig storstadsaktig och kunde mycket nöjt svara en kinesisk man var Embankment tunnelbanestation låg. Tio minuter senare hade jag irrat bort mig själv totalt, i jakt på samma tunnelbanestation. Trodde för en sekund att jag kunde hantera en vågad detour på en bakgata, men icke. Kom tjugo minuter för sent och min kaffe blev alldeles kall. Inte så storstadsaktig längre.

Leve Englands utbud av prisvärda färdigrätter. Vi svenskar är ofta nöjda för att vi inte äter så mycket sånt. Vet ni, det är för att vårt utbud av dessa typer av mat är icke existerande. Bor man i England behöver man aldrig laga mat. Handlade underbar Chicken Tikka på Sainsburys för cirka femton kronor. Flyttar jag dit kommer jag aldrig att äta något annat. Ja, engelsmän äter lite knasigt jag vet och deras fettindrypta Turky Twizzlers kommer för alltid att ge mig kalla kårar.

Väljer man att ändå fortsätta jakten på smaskigheter hittar man ofta fantastiskt prisvärda delikatessavdelningar längst in i mataffärerna. Där köper man parmaskinka, parmesan och mozzarella för nästan ingenting. På lördagskvällen var vi trötta efter en hel dag i stan, så vi köpte underbara samosas och drack rödvin tills vi somnade framför teven.

Förutom det breda utbudet i Londons delikatessdisker bör deras huvudstad även gratuleras till att ha producerat så många marknader. Portobello är den mest kända och klassikern, men vill man ta sig någonstans där man verkligen får sin köplust väckt, ska man åka till Spittlesfield Market vid Liverpool Street. Påminner mycket om Street hemma i Stockholm, förutom att ytan är cirka tio gånger större och varorna har en aning mer edge. I will be back.

Jag älskar Ian! Benns nya roomie Ian lagade mat till oss på kvällen och jag fick en rundtur i Benns nästa hem. En vacker syn jämfört med där han nu bor. Stora ytor, helkaklade badrum, nya trägolv och infällda spots. Jag kommer att trivas. Innan vi gick tipsade Ian oss om att besöka Imperial War Museum.

Jag hatar Ian! Tillbringade fem och en halv timme på Imperial War Museum och tittade på kulsprutor från andra världskriget. Benn vägrade att någonsin gå. Jag kan nu förstå hur han känner när jag aldrig vill lämna en skoaffär… Dagen räddades av Starbucks Peppermint Mocha som faktiskt slog pepparkakslatten med hästlängder. Tummen upp!

Julstämning på flygplatsen när jag åkte hem. De spelade White Christmas och hade en stor julgran vid incheckningen. Hamleys lilla flygplatsshop var dekorerad till bredden med änglar och tomtar. Jag stod och tindrade en säkert tio minuter där utanför och drömde om hur julen blir i år. Jul i England liksom. Kommer det att bli precis som på teve?