Bakom masken
Med ett leende på läpparna berättade hon:
“Vi har gjort slut, föressten.”
Och kvinnan som stod mitt emot fortsatte att besvara leendet några sekunder innan hon frös till. För vem tror att någon som ler har dåliga nyheter att berätta?
Den leende kvinnan som vägrade ta av sig sin mask sa: ”Ja vi gjorde slut i måndags. Det känns ju ganska tråkigt. Och vilken dålig tajming va? Typiskt.” med samma sorts likgiltiga nedstämdhet som hos någon som insett att de glömt ta upp frukostfrallor ur frysen och får äta havregrynsgröt till frukost.
Men kvinnan mitt emot förstod hur ont det kunde göra att ta av sig den där masken. Hur sårbar den leende kvinnan skulle bli och att ibland är det bättre att hålla masken på, just för att man inte orkar vara ledsen jämt. Själv hade hon sin egen mask. Inte visste den leende kvinnan att hennes väninna i förra månaden fått reda på att hon hade en tumör i ena benet, som inte gick att operera. Och att hon skulle kunna leva med svulsten länge, länge innan det började märkas. Och när det skulle börja märkas skulle hon kanske ännu inte ha träffat mannen i sitt liv, föda de barn hon önskade sig eller hinna se de platser hon ville åka till på semester. Den leende kvinnan hade alla möjligheter att få göra dessa saker, men inte kunde hon säga ”Det ordnar sig, du vet inte hur bra du har det”. För vem tror att det ordnar sig, när marken slagits undan under ens fötter och det som bara händer andra plötsligt händer en själv?
Istället sa hon: ”Stackars dig min vän, jag förstår att det gör mycket ont! Jag är ledsen för din skull. Säg till om jag kan hjälpa dig på något sätt”.
”Nej det ordnar sig” sa kvinnan som fått sitt hjärta krossat, trots att hennes inre var ett öppet sår som blödde kraftigt. ”Jag blir okej snart.” Hon visste att hon snart skulle börja gråta. Det var så vänlighet fungerade. Därför sa hon raskt hejdå och vände sig om innan tårarna hann tränga fram.
Kvinnan med den elaka parasiten i sin kropp vände sig också om och gick.
Om i denna stund, kvinnan som kände sig ohjälpligt oälskad, vänt sig om hade hon kunnat se att hennes väninna haltade lätt när hon gick därifrån.
“Vi har gjort slut, föressten.”
Och kvinnan som stod mitt emot fortsatte att besvara leendet några sekunder innan hon frös till. För vem tror att någon som ler har dåliga nyheter att berätta?
Den leende kvinnan som vägrade ta av sig sin mask sa: ”Ja vi gjorde slut i måndags. Det känns ju ganska tråkigt. Och vilken dålig tajming va? Typiskt.” med samma sorts likgiltiga nedstämdhet som hos någon som insett att de glömt ta upp frukostfrallor ur frysen och får äta havregrynsgröt till frukost.
Men kvinnan mitt emot förstod hur ont det kunde göra att ta av sig den där masken. Hur sårbar den leende kvinnan skulle bli och att ibland är det bättre att hålla masken på, just för att man inte orkar vara ledsen jämt. Själv hade hon sin egen mask. Inte visste den leende kvinnan att hennes väninna i förra månaden fått reda på att hon hade en tumör i ena benet, som inte gick att operera. Och att hon skulle kunna leva med svulsten länge, länge innan det började märkas. Och när det skulle börja märkas skulle hon kanske ännu inte ha träffat mannen i sitt liv, föda de barn hon önskade sig eller hinna se de platser hon ville åka till på semester. Den leende kvinnan hade alla möjligheter att få göra dessa saker, men inte kunde hon säga ”Det ordnar sig, du vet inte hur bra du har det”. För vem tror att det ordnar sig, när marken slagits undan under ens fötter och det som bara händer andra plötsligt händer en själv?
Istället sa hon: ”Stackars dig min vän, jag förstår att det gör mycket ont! Jag är ledsen för din skull. Säg till om jag kan hjälpa dig på något sätt”.
”Nej det ordnar sig” sa kvinnan som fått sitt hjärta krossat, trots att hennes inre var ett öppet sår som blödde kraftigt. ”Jag blir okej snart.” Hon visste att hon snart skulle börja gråta. Det var så vänlighet fungerade. Därför sa hon raskt hejdå och vände sig om innan tårarna hann tränga fram.
Kvinnan med den elaka parasiten i sin kropp vände sig också om och gick.
Om i denna stund, kvinnan som kände sig ohjälpligt oälskad, vänt sig om hade hon kunnat se att hennes väninna haltade lätt när hon gick därifrån.
2 Comments:
Majsan min majsan. Det gör ont. Det får göra ont. Masker är bra ibland, sålänge de inte fastnar på sin bärare. Då blir de mer skadliga än hjälpsamma. Ta din tid. Sätt dig först.
Jag finns här, det vet du eftersom du har mitt journummer ;)
Kram!
Tack gumman! You rock! Vad skulle jag göra utan dig? Ja, håller med. Masker är bra. Men har på mig den mindre och mindre nu, för det känns inte som den behövs längre. Skönt! kram
Post a Comment
<< Home