Superhjälte på glid

Jag har alltid vetat att jag haft en gåva, men inte vetat vad det varit. Känt mig lite annorlunda, speciell, kanske utvald till och med. I natt kom svaret till mig. Jag är utrustad med superhörsel! Här är anledningen till att jag inte är tacksam för mina superhjältekrafter.

När klockan blir halv tre på natten och man fortfarande inte har somnat (för att man har grov ångest för morgondagens halkbana), det är då alla sinnen förstärks. Man känner hur svetten tränger ut genom porerna, hur äckligt man smakar i munnen, hur nattseendet helt plötsligt gjort rummet superljust. Men framför allt är det de tick-tackande klockorna, den brummande kylen, vinden i ventilationen och snarkar grannen? När öronproppar inte längre hjälper och sömntabletter med anissmak inte ger den minsta lugnande effekt, då blir vilket annat möjligt alternativ till sömn din frälsare.

Jag spanade på de gula hörselkåporna som balanserade på fåtöljens ryggstöd. Ingen skulle ju se mig. Drog för gardinerna lite extra innan hörselkåporna åkte på och jag dunkade ner i sängen igen. Tystnad. Oh joy! En extra bonus är att kåporna höll upp huvudet så att man slapp få ont i nacken. Varför har jag inte tänkt på detta förut?

Somnade visst till slut och det blev morgon. Alla stackars elever som skulle köra halkbana stod utanför bilskolan och var vita i ansiktet. De coola artonåriga grabbarna sparkade lite tufft i gruset. Sen bar det iväg…

Innan jag körde på halkbanan hade jag hört historier som att instruktörerna ropade i radiosystem över hela banan: ”Du där, i bil fem, vad i helvete håller du på med? Det där gick väl inte så bra?”. Just därför var jag ganska rädd. Men, icke sa nicke, som vanligt oroade jag mig alldeles i onödan och det gick bra. Instruktören var jättesnäll. När man väl satt i bilen och koncentrerade sig glömde man helt enkelt bort att vara nervös. Skönt.

På hemvägen var jag så lättad att jag nästan somnade i baksätet. Detta kan också ha något att göra med att mitt hörselkåpssovande inte gav så mycket resultat. Jag gäspade stort och instruktören konstaterade att jag såg väldigt avslappnad ut. Sedan sa han: ”Ja, ibland hör man ju om en del som typ inte kan sova alls natten innan och som är helt överspända”. Jag skrattade lite nervöst och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Kanske har jag egentligen inga superhjältekrafter utan är bara en helt vanlig normal (någorlunda) människa, med rädslor och fobier som alla andra. Tack och lov för det.