Räddad av Beethoven

C och jag satt och pratade om att det är svårt att lyssna på radion nu när man blivit singel. Alla låtar påminner om hur det brukade vara, sånger som han gillat, sånger som beskriver situationen etc. Värst är den där ”Varje steg du tar” med Lasse Lindh.

Hur kunde det bli såhär fel?
Det skulle ju alltid vara du och jag
Vi skulle ju visa varandra världen
och inget fick nånsin komma mellan oss
Men nånting kommer alltid emellan
och någon slutar alltid älska först
Men varför kan det aldrig vara jag?
Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete
och för att hjälpa mig ta mig igenom min situation
Men jag vill inte ta mig igenom nånting

Underbart! Precis så är det ju! Nästan så att man sitter och skrattar åt sig själv och alltihop. Skruvar i alla fall per automatik ner ljudet på radion så fort jag hör introt till denna låt, eller andra sånger som kan tänkas orsaka någon slags negativ känsla. För några dagar sedan började jag skrämt undra om jag aldrig någonsin skulle kunna lyssna på musik igen, eftersom jag blev så ledsen hela tiden.

Men, idag på tåget fann jag lösningen! Den heter ”Che gelida manina” och ”Se quel guerrier io fossi!” och till och med Bethovens femte piano konsert funkar bra. Alltså. Opera och klassisk musik är min räddning tillbaka till musikens värld. Bläddrade igenom artistlistan på ipoden (som det för övrigt tagit mig en vecka att våga använda eftersom jag fick den av B) och hittade inget som inte var förknippat med minnen, förrutom Beethoven. Dessutom innehåller klassisk musik inga ord och opera på italienska förstår jag inte i alla fall! Insåg att Beethoven rockar! Hade högsta volym och fick behärska mig för att inte dirigera med.

Det är något så konstant med klassisk musik. Den är fylld av känslor och styrka och kraft och den varar för evigt. Beethoven kommer liksom aldrig vara en dagslända eller one-hit-wonder. Nej, Beethoven är bestående. Dessutom påminner det mig om när jag var yngre och kunde sitta och spela piano i timmar och glömma bort allt. Hur jag var så jäkla passionerad och aldrig tröttnade. Och då insåg jag att jag nog tappat den där glöden nånstans på vägen och att det kanske är dags att leta upp den? Var ett tag sen jag tog reda på vem jag egentligen är och vad jag vill göra. Dags för en nystart! Och vad passar inte bättre än en inte alltför avlägsen examen, ny stad, nytt jobb, nytt hem?

Den här nya energin kommer inte enbart av att jag återupptäckt Beethoven utan att jag var hemma i Stockholm i helgen och hälsade på. Fick fantastiskt stöd av familjen och kunde gråta mot en hel radda av axlar. Just! Men grät inte bara utan skrattade en massor och insåg att det finns tonvis av underbara saker i livet och att det är möjligt att komma igen. MoP är värlens mest effektiva människor så idag var vi ute och tittade på fyra olika lägenheter på Kungsholmen och i Vasastan. Vackra vackra hus och lägenheter som ger hopp om livet. Det fixar sig nog det här. Ska vi säga så?