Mina fötter är värda all cred i världen
Motvilligt får jag nu lov att inse följande faktum; mina fötter vill inte gå i högklackade skor. Det spelar ingen roll om de är runda, fyrkantiga (hujedamej) eller runda framtill, fötterna skriker ändå "aj aj aj!" högt på gatan. Så högt att folk vänder sig om och stirrar! Det är rent ut sagt pinsamt.
För att tydligare illustrera varför jag under de senaste dygnen kunnat dra dessa slutsatser vill jag nu bjuda på följande scenarion.
1. Härligt bröllop uppe i natursköna Östersund i helgen. Romantiken är tät i luften och myggen surrar förföriskt. I magen blandas renstek för fullt med hjortrontarte efter smaskig brölloppsmiddag. Välskrivna tal och sånger framförs till brudparets ära och man skulle kunna tro att kvällen är perfekt. Men nej. På mina fötter finns dessa moderna tortyrverktyg som gör att jag fullt ut inte riktigt kan njuta. Mina svarta power-pumps med höööög klack och spetsig tå. När dansen börjar haltar jag besviket bort till bilen för att ta fram reservskorna, de platta tygisarna. Halleluja! Jag känner min lilltå igen, ett tag var jag osäker på om den fortfarande var vid liv.
2. Arbetsintervju på classy inredningsföretag i Stockholm på måndagen. Fötterna har läkt sedan lördagen och som den optimist jag är tänker jag att det kommer bli annorlunda med nylonstrumpor i skorna. Jag ser redan mig själv glida in på kontoret och inser att utan det där "klippeti-kloppet" som bara pumps kan framkalla, kommer intervjun aldrig gå i land. Och med nylonstrumpa på behöver jag faktiskt inte banka in foten i skon, eller spola den under kallt vatten innan för att liksom krympa den. Nej, foten glider magiskt i. Är nylonstrumpan hemligheten till ett nytt fantastiskt högklackat liv? Men, ack. Efter tio minuters promenad är jag beredd att ringa larmtjänst för att någon ska komma och såga mig ur mina skodon. Jag stapplar snarare än glider in på kontoret och måste hålla mig i väggen för att inte ramla. Mamma får hämta mig vid busshållplatsen med tygisarna i cykelkorgen. Jag har åter misslyckats.
Nu skulle man kunna tro att jag, direkt när jag kom hem, kastade vansinnesskorna i papperskorgen. Men nej. Efter omsorgsfull skoputs åkte de ner i sin skära skopåse i väntan på nästa tillfälle när det är dags att se power å resepektabel ut. Kanske att de nästa gång, magiskt nog, inte gör ont?
För att tydligare illustrera varför jag under de senaste dygnen kunnat dra dessa slutsatser vill jag nu bjuda på följande scenarion.
1. Härligt bröllop uppe i natursköna Östersund i helgen. Romantiken är tät i luften och myggen surrar förföriskt. I magen blandas renstek för fullt med hjortrontarte efter smaskig brölloppsmiddag. Välskrivna tal och sånger framförs till brudparets ära och man skulle kunna tro att kvällen är perfekt. Men nej. På mina fötter finns dessa moderna tortyrverktyg som gör att jag fullt ut inte riktigt kan njuta. Mina svarta power-pumps med höööög klack och spetsig tå. När dansen börjar haltar jag besviket bort till bilen för att ta fram reservskorna, de platta tygisarna. Halleluja! Jag känner min lilltå igen, ett tag var jag osäker på om den fortfarande var vid liv.
2. Arbetsintervju på classy inredningsföretag i Stockholm på måndagen. Fötterna har läkt sedan lördagen och som den optimist jag är tänker jag att det kommer bli annorlunda med nylonstrumpor i skorna. Jag ser redan mig själv glida in på kontoret och inser att utan det där "klippeti-kloppet" som bara pumps kan framkalla, kommer intervjun aldrig gå i land. Och med nylonstrumpa på behöver jag faktiskt inte banka in foten i skon, eller spola den under kallt vatten innan för att liksom krympa den. Nej, foten glider magiskt i. Är nylonstrumpan hemligheten till ett nytt fantastiskt högklackat liv? Men, ack. Efter tio minuters promenad är jag beredd att ringa larmtjänst för att någon ska komma och såga mig ur mina skodon. Jag stapplar snarare än glider in på kontoret och måste hålla mig i väggen för att inte ramla. Mamma får hämta mig vid busshållplatsen med tygisarna i cykelkorgen. Jag har åter misslyckats.
Nu skulle man kunna tro att jag, direkt när jag kom hem, kastade vansinnesskorna i papperskorgen. Men nej. Efter omsorgsfull skoputs åkte de ner i sin skära skopåse i väntan på nästa tillfälle när det är dags att se power å resepektabel ut. Kanske att de nästa gång, magiskt nog, inte gör ont?
0 Comments:
Post a Comment
<< Home