Merry Christmas! Julens nyckelord: champagne, kindpuss och en snitt någon?

Här kommer nu efter mycket om och men en sen julrapport från de brittiska öarna:

”Alla avgångar från Londons flygplatser har fått ställas in på grund av dimma” sa tanten på Nyheterna. Var lagom nervös dagarna innan jag skulle iväg. Men med några kilos övervikt (på min väska…) log jag och klippte med ögonfransarna och kom ändå iväg till slut.

Vanan trogen vaknade jag redan klockan halv sex på julaftonsmorgonen med ett bekant pirr i magen. Väckte Benn och frågade honom om han visste vilken dag det var idag. Det visste han. Den dag då nästan bara Sverige firar jul. Julafton förflöt som nästan vilken annan dag som helst. Resten av familjen åkte iväg på kvällen och Benn och jag var ensamma. Hans pärla till mor, Christine, hade förberett en slags tjusig fisktallrik med olika typer av lax, sill, och räkor. Budskapet att vi svenskar äter mycket fisk på julen hade gått fram. Benn dekorerade bordet med en midsommarstång eftersom han trodde att det var något man kunde ha framme på alla högtider. Resultatet blev att jag började tralla på Små grodorna och funderade på ett midnattsnakenbad nere i hamnen.

Men på juldagen, när jag vanligtvis brukar känna mig lite deppig (jaha, nu var det slut då…) då blev det jul på riktigt. Annorlunda, men jul. Croissanter med honung istället för risgrynsgröt till frukost. Ingen skinksmörgås med skånsk honungssenap, men dock champagne med apelsinjuice. Och så blev Benn 30 år och jag blev lite nervös. Benn som hade trott att han skulle vakna upp med kulmage och begynnande flint blev enbart positivt överraskad över att fortfarande såg likadan ut som dagen innan.

Efter lunch kom grannarna över och skålade ännu mer i champagne (julhelgens nyckelord). Här började det maraton av kindpussar (julhelgens andra nyckelord) som sedan aldrig skulle sluta. Repeterade namnen i bakhuvudet i flera timmar. Ann, Andy, Paul, Cassie, Ann, Andy Peter? Nej? Åh…

Sedan julklappsöppning (Fick underbar liten ipod nano av Benny och alldeles för fin väska av hans föräldrar) och julmat i smakfulla diningroomet som bara används vid jul. Lyckades berömma Christine för den delikata kalkonen, varpå hela familjen brast i skratt eftersom vi åt fläskkött. Hallo! Ska man inte äta kalkon på julen i England? Trodde jag hade gjort min hemläxa. Christmas pudding med vaniljsås till efterrätt, och ja, jag tror faktiskt att jag börjar gilla det nu. Resten av kvällen stoppade vi i oss en massa ost, fransk toffee och drack ännu mer champagne. Känner att jag kanske missade den engelska traditionella julen lite och istället fick en lyx-franska-rivieran-helg. Vilket inte var helt fel det heller.

Annandagen var plötsligt här (eller där, hur blir det?) och klockan ett skulle femtio av Benns närmaste vänner och släkt göra entré för att fira ”the Big 30!”. Mamma Christine hade anordnat glamoröst drinks party med tusen olika snittar. Eftersom aldrig någon kan uttala mitt namn (populära nicks är ”Madja”, ”Meja” och osannolika ”Maha”) tränade jag hela morgonen på att artikulera tydligt. När släkten väl anlände kom jag därför raskt in i rytmen av kindpuss, ”hi im maajaa, nice to meet you”. Flöt på bra tills jag började presentera mig för folk jag träffat dagen innan… Genant. Mer champagne tack! Annars underbart att äntligen få ansikten till de namn man hört droppas de senaste två åren.

Fick pusta ut på onsdagen och äntligen bege mig in till stan för okomplicerad shopping i absoluta favoritbutikerna All Saints och Bershka. Åt smaskig lunch på resturangkedjan Strada. Stoppade i mig linguine tills min nya topp kändes lite för liten. Därefter bio och min tur att välja film. Holiday, med bland annat Kate Winslet och Jude Law var en riktig julfilm, men kunde lika gärna ha sett den på dvd. En annan grej föresten. Tjejfilmer ska ses med tjejer. Inte med pojkvänner som somnar. Förtar känslan lite.

På torsdagen var det dags för en andra sammandrabbning med Benns bekantskapskrets. Att umgås i par är deras grej och därför mötte vi denna kväll tio andra sådana på en mysig tapasresturang i stan. Firade att Benn och hans bästis Boo (Benn och Boo. Hihi) blivit trettio båda två. Underbart att åter träffa Big Steve som var med när jag först träffade Benn i Australien. Och lille Ian som Benn numera är rumskompis med. Alla tio känner varandra sedan de gick i katolsk pojkskola tillsammans. Där var bikt obligatoriskt liksom kliande grå ylleshorts och knästrumpor. De undervisades av elaka nunnor som förespråkade aga. Flera ljusår bort från min rara lågstadiefröken Sylvia med permanentat hår.

Vi åkte tillbaka till London på lördagen och min väska var nu packad till bristningsgränsen, fyra kilo tyngre än när jag kom dit. På Liverpool Street fick vi utrymma tunnelbanestationen och i det hysteriska larmet oroade jag mig för att Saddam Hussein hade avrättats samma morgon och att detta kunde ha någon koppling. Alla andra verkade mest sura för att deras lördagsutflykter blev störda och jag tänkte att visst glömmer vi fort. Jag glömde också så fort vi kommit ut till Earlsfield där Ian tänt doftljus och bryggt te med honung.

En station bort från Earlsfield ligger Wimbledon som för en del svenskar kanske för tankarna till Björn Borg. För mig för det tankarna till ett av Londons trevligaste shoppingcentras där man slipper trängas. Spenderade Nyårsaftons morgon med att dricka cappucinos och äntligen ha the Big talk om framtiden. Även om något år framöver är planerat, hur blir det sen? Kommer vi att kunna kombinera våra egna drömmar och planer med varandras? Vi kom överens om att det kunde vi nog och att det ju hittills gått bättre än vad både vi och andra trott.

Min tredje nyårsafton i England var en relaxad affär. Ian gjorde chili åt oss tio som firade tillsammans. Sällskapet bestod mestadels av advokater och account managers och jag kände mig lite liten tills underbara Sam som jag pratat med sa: ”Alltså, det är så konstigt, men jag hade fått för mig att du var från Sverige?” Då smälte jag lite och log. Apar tydligen efter Benns snack mer än vad jag tror för Londonfödda Sam gissade senare på att jag var från Newcastle jag med. ”I divvent naa what yar gannin on aboot” liksom. Benns vackra kollega Louise och hennes svenske pojkvän Kristian från Vetlanda anslöt senare till baren vi var på. Kristian hade bott i London i åtta år nu och tanken på att jag själv ska flytta dit är mer spännande än skrämmande nu.

Klockan tolv slog klockan till ett nytt år och kompis Jill lovade att hon från och med år 2007 alltid skulle bära matchande accessoarer. Jag fick en puss av ett fyllo och sjöng sedan Auld Lang Syne med korsade händer precis som i Mr Bean.

”Should auld acquaintance be forgot,
And never brought to mind?
Should auld acquaintance be forgot
And auld lang syne?”

Earlsfield är fyllt av små restauranger och pubar och på Nyårsdagen åt vi Eggs Benedict och kände lite på det nya året. Ian och Benn gick till puben för att se Newcastle spela oavgjort och jag gick hem och läste Lisa Jewells ”Vince and Joy” (riktigt bra faktiskt!)

Konstaterade på tisdagen att jag kände mig ganska hemma här, att jag nästan förstår allt folk säger även i barmiljöer (tidigare en väldigt tricky utmaning), att jag kan åka tunnelbanan själv utan att bli nervös och att Sainsburys har den bästa Chicken Tikka Masalan genom tiderna.

Två timmar konstaterade jag även att det var dags att packa och tjugofyra timmar senare att det var dags att åka hem. Men, I will be back, oh yes, I will be back.

(…Tjugosex timmar senare kontstaterade check-in-damen att min väska vägde alldeles alldeles för mycket.)