Nu är det klippt!

Mina kära, nu tråkigt nog före detta, klasskompisar vet precis vad jag talar om när jag berättar om att folk brukade kalla vår institution för klipp-och-klistra-institutionen. Jag tyckte hela tiden att det var lite löjligt. Vad jag vet så höll jag nästan aldrig i vare sig sax eller lim under den mesta av tiden på skolan. Men vad vet jag egentligen? Det är nu när jag kommit ut i yrkeslivet som jag förstår begreppets verkliga innebörd. För de senaste dagarna på jobbet har här klistrats, klippts, målats med färgpennor och pysslats så det står härliga till. Man skulle kunna säga att första jobbet har vissa likheter med de första veckorna på lågstadiet. Tänk att det behövdes tre år på högskola för att lära sig hålla en sax rätt. Fantastiskt!

Igår pysslade jag ihop ett snajdigt shoppingschema med tillhörande shoppinglistor, som man kan ta med sig när man går och handlar. Väldigt viktigt för företagets verksamhet att det alltid finns espressokaffe hemma. Hur skulle annars folk kunna arbeta ordentligt? Vet inte alls hur de klarade sig innan jag började här… ehrm..

Glad helg! Hur fort gick den här veckan? Jättefort!

Vanka i en dal för att uppskatta höjderna

Att blogga är ett grymt sätt att tömma sig på sina känslor, så kanske gör jag ett nytt försök nu i alla fall, trots att det verkat vara en erbarmlig torka här på senaste tiden. Skyller på jet-lagen som kom med flytten från Eskilstuna. Eller kanske på nya jobbet. Eller varför inte den här stora diskussionen med klimatfrågorna. Eventuellt den nya regeringen.

Som känt hjälper det inte att hitta en syndabock, så länge man inte löser själva problemet. Därför struntar jag nu högaktningsfullt i vems felet är, och börjar istället smygblogga lite. Vi får se hur det går.... Nä! Det där dög väl inte? Vad hände med att sikta mot stjärnorna? Här ska det bloggas för kung och fosterland!!

* Nu till något annat *

Fantastiska vackra Laura sjunger detta. Det stämmer evinnerligt väl överens med magkänslan i kroppen just nu. Trots att texten är lite deppar-jeppig finns ändå där någon slags stolthet som jag totaldiggar. Det där med att veta sitt värde, vad man förtjänar och inte. Och att några smulor bitterhat blandas friskt med en aning sorg och hat men framförallt den enastående kämpaglöden. Jag blir påmind om den där styrkan som osannolikt nog går att plocka fram längst där inne någonstans bakom själen, när man behöver den.

It ain’t enough, it ain’t half of what you owe me.
It’s just my luck to find someone like you.
It ain’t enough, it ain’t half of what you told me.
It ain’t enough, it ain’t enough.

Cutting to the chase now. I’ll save us both some time.
Make it easier somehow to leave this all behind.
Now you said “Baby I’m not perfect, that's just the way it is."
”Well anyone can see that, but I need more than this."

Jaharå. Du är klok du Laura. Nu tar jag fram den där hemliga super-power-kraften som endast används vid svåra tillfällen (Nej, jag knarkar inte, jag menar den styrkan som sitter gömd bakom själen...), och går och fikar med en kompis :) Halleluja, livet må vara ruggigt tufft ibland men som pappa sa igår; "Man måste ha vankat i en dal, för att uppskatta höjderna" (fritt citat)

Life, Here I Come!