En orgie i Samosas, Starbucks o Spitalfield Market

England. I love it. Kanske mest för att det helt plötsligt finns massor att göra, blinkande neonskyltar, storstadspuls, tusentals människor, och ja, så bor ju Benn där. Ditresan börjar gå på rutin och när man på tunnelbanan kan se fler välklädda 30+killar i kostym än vad man kan räkna (trots att det är dress down Friday) då vet man att man kommer att trivas. London är som gjort för det ambitiösa folket som gärna jobbar tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan för att nå sina mål. Staden osar firmabilar, pensionsdealar och rolexklockor. En fattig student från Eskilstuna kan inte låta bli att imponeras lite.

Fast sedan är ju staden även väldigt mycket tyska turister med kartor, fotbollstokar och öl på puben. Och så hysteriska Oxford Street där jag ofta hamnar. Som i fredags till exempel. Den stora byxletardagen. Ni som före mig befunnit er i dessa svårgenomträngliga jaktmarker vet att det inte är lätt. Tolv butiker och fyra och en halvtimme senare var jag till och med beredd att säga att det var omöjligt. Det är inte klokt vilket antiklimax en otillfredsställande shoppingtur kan bli. Tröstade mig själv med en gingerbread latte på Starbucks. Inte visste jag då att denna dryck skulle komma att bli en röd tråd genom hela helgen och på tisdagen utmynna i ett väl utvecklat beroende.

Strosande i park utanför Benns jobb och med kaffepappmugg i ena handen kände jag mig storstadsaktig och kunde mycket nöjt svara en kinesisk man var Embankment tunnelbanestation låg. Tio minuter senare hade jag irrat bort mig själv totalt, i jakt på samma tunnelbanestation. Trodde för en sekund att jag kunde hantera en vågad detour på en bakgata, men icke. Kom tjugo minuter för sent och min kaffe blev alldeles kall. Inte så storstadsaktig längre.

Leve Englands utbud av prisvärda färdigrätter. Vi svenskar är ofta nöjda för att vi inte äter så mycket sånt. Vet ni, det är för att vårt utbud av dessa typer av mat är icke existerande. Bor man i England behöver man aldrig laga mat. Handlade underbar Chicken Tikka på Sainsburys för cirka femton kronor. Flyttar jag dit kommer jag aldrig att äta något annat. Ja, engelsmän äter lite knasigt jag vet och deras fettindrypta Turky Twizzlers kommer för alltid att ge mig kalla kårar.

Väljer man att ändå fortsätta jakten på smaskigheter hittar man ofta fantastiskt prisvärda delikatessavdelningar längst in i mataffärerna. Där köper man parmaskinka, parmesan och mozzarella för nästan ingenting. På lördagskvällen var vi trötta efter en hel dag i stan, så vi köpte underbara samosas och drack rödvin tills vi somnade framför teven.

Förutom det breda utbudet i Londons delikatessdisker bör deras huvudstad även gratuleras till att ha producerat så många marknader. Portobello är den mest kända och klassikern, men vill man ta sig någonstans där man verkligen får sin köplust väckt, ska man åka till Spittlesfield Market vid Liverpool Street. Påminner mycket om Street hemma i Stockholm, förutom att ytan är cirka tio gånger större och varorna har en aning mer edge. I will be back.

Jag älskar Ian! Benns nya roomie Ian lagade mat till oss på kvällen och jag fick en rundtur i Benns nästa hem. En vacker syn jämfört med där han nu bor. Stora ytor, helkaklade badrum, nya trägolv och infällda spots. Jag kommer att trivas. Innan vi gick tipsade Ian oss om att besöka Imperial War Museum.

Jag hatar Ian! Tillbringade fem och en halv timme på Imperial War Museum och tittade på kulsprutor från andra världskriget. Benn vägrade att någonsin gå. Jag kan nu förstå hur han känner när jag aldrig vill lämna en skoaffär… Dagen räddades av Starbucks Peppermint Mocha som faktiskt slog pepparkakslatten med hästlängder. Tummen upp!

Julstämning på flygplatsen när jag åkte hem. De spelade White Christmas och hade en stor julgran vid incheckningen. Hamleys lilla flygplatsshop var dekorerad till bredden med änglar och tomtar. Jag stod och tindrade en säkert tio minuter där utanför och drömde om hur julen blir i år. Jul i England liksom. Kommer det att bli precis som på teve?

Elaka trafikskolan kursar!

Tidigare i morse satt jag framför datorn på trafikskolan och kände mig ganska nöjd med mig själv. Jag hade precis klarat att fickparkera på egen hand och nu skulle jag bara sitta och klicka lite med teorin innan jag fick en veckas uppehåll från körning. England hägrade.

Det var då jag fick höra något som fick mig att dra lite extra på smilbanden. Utbildningschefen, en man med mycket hög röst, berättade lite skadeglatt till en annan anställd: ”Vet du vad jag läste i tidningen imorse? City trafikskola har gått i konkurs. De har skatteskulder på 280.000 kronor!”

Jag hoppade till när jag hörde City Trafikskola (min gamla trafikskola där min tidigare trafiklärare gav mig ett helvete!) nämnas och när jag sedan insåg hur illa ute de var ute, måste jag säga att det kändes bra.

Börjar förstå varför det aldrig var problem att få några tider på gamla skolan och varför min trafiklärare jämt var så arg och elak. Hur glad kan man vara när man vet att man kanske kommer förlora jobbet?

Körskoleeleverna som fortfarande kör med City trafikskola riskerar att förlora förinbetalda pengar och har man betalat för ett maxipaket kan det röra sig om så mycket som 9200 kronor. Det är mycket pengar för ingenting. Tack och lov att jag bytte i tid. Eva! I owe you one.

Hoppas nu att inte bara Skattemyndigheterna håller trafikskolan i uppsikt utan även att möjligen STR kunde vakna till och granska skolans utbildningsmetoder!

Det bästa som finns i hela världen

Min fina fina syster var här i helgen och lyste upp min tillvaro. Tänk om man kunde få samla alla människor man tycker om på samma ställe istället för att ha dem utspridda såhär? Ibland blir jag så tokigt avundsjuk på alla de människor som får träffa till exempel min syster och benn dagligen. Och alla ni andra som vet hur nära ni ligger mig om hjärtat men som befinner er så långt borta i kilometer räknat.

Som tur är har ju Eskilstuna också en hög kvot av härliga människor som förgyller livet för mig. Och just därför kommer ni få morotskaka hemma hos mig på onsdag. Vi ses då! Kram



Några fler sköna tjejer som gör mig såå glad!

Back to the roots

Vad lycklig man kan bli av att hitta en gammal dagbokssida och inse att man kanske under de sex sista åren lämnat några knasigheter bakom sig. Attans vad cool jag tyckte jag var på den tiden. För att spana in en dag i en artonårig Majas liv, se nedan:

"I fredags var jag på date med en kille som jag träffat i Bulgarien. Han heter Andreas och kommer från Uppl. Väsby. I ett svagt ögonblick, när jag fått för mig att ingen i hela världen brydde sig om mig, tackade jag ja till en bio med honom och sen brakade det löst. Till saken hör att han tror att jag heter Lovisa. I Bulgarien hade vi ju nämligen fejkade identiteter som vi prackade på var och varannan person. Det var iaf tur att jag inte sagt att jag var bungy-instruktör just till honom.

Anderas fixade biljetter till ”Sagan om de två tornen” som vi skulle se. Med läppglansspacklade läppar stod jag sedan och frös fötterna av mig på Medis ungefär en kvart. Då hade Andreas stått och frusit tjugo meter norr om mig i en kvart han också. Fast vi hade inte sett varandra.

Fattade inte riktigt varför vi skulle gå på bio. Verkade lite konstigt på första daten. Man kan ju liksom inte snacka. Till den klassiska bio-daten brukar det ju iaf ingå en öl eller åtminstone en Latte. (Det är först efter att pojken passerat 25-årsstrecket som man kan börja förvänta sig middag. Tro mig.) Jag satte min tillit till detta och hoppades på lite mer utbyte efter filmen, men när eftertexterna börjar rulla och han äntligen släpper min hand som han hållit krampaktigt under hela filmen (jag tror han tyckte orcherna var läskiga!) frågar han hur jag ska komma hem. (Tyckte han inte om mig?)

Innan jag hinner svara säger han att hans kompis Simon nog kan köra oss. Min "sitta och dricka vin i stearinljussken"-date blir ett minne blott men i ärlighetens namn är det ganska skönt att få rymma iväg från den här fjortisträffen. När jag tror att det inte kan bli mer högstadiefeeling på kvällen gör kompisens buckliga Opel entré. Simon har rött helskägg och räls och har inrett sin bil med blinkande ljusslingor i regnbågens alla färger. Efter smärre epelepsi-attacker sitter jag inklämd bredvid hans hockeytrunk i baksätet. Har svårt att hålla mig för skratt. Hur hamnade jag här? Simon och Andreas sitter längst fram och lyssnar på Guns n' Roses på högsta volym. Saken blir inte bättre av att jag måste skrika vägbeskrivningar till Simon som fick sitt körkort för en vecka sedan och bara är van vid bilkörning i städer med högst två trafikljus. De där städerna där man brukar komma ganska lätt undan i om man hakar på en sån intensivkurs.

Vid Danderyds sjukhus lyckas jag bli avsläppt. Som tur är ser jag ingen jag känner. Andreas insisterar att vänta med mig tills min buss kommer. SL ställer ju som känt sällan upp och denna kväll var inget undantag. 690 vägrade att komma förrän om en halvtimme. En röst i mitt huvud viskade att jag troligen skulle bli pulvriserad av att umgås med Andreas och Simon så länge och bli pussad i öronen så jag valde att göra buss 697 till min vän och fick tappert utropa "nämen, vilken tur där kommer min buss." Denna tog mig inte alls dit jag ville, men å andra sidan kunde jag fortsätta andas.

En bra grej var dock att Andreas typ var 1.90 och lite stadig, så man kunde känna sig sådär liten och nätt. Det var kul. Men som du kanske förstår blir det ingen repris trots att jag lovade att ringa. Eller ja, Lovisa lovade att ringa."

P&P

Hela den här hösten känns som att den har passerat i treveckorsperioder. Alltså uppdelat i tid mellan resor till London och Benn. Idag är det exakt en vecka kvar innan jag åker dit. Skönt. Annars har hela hösten bara liksom runnit iväg. Känns lite som att jag inte hunnit med något alls, eller i alla fall kunnat ticka av något som färdiggjort. Det är många projekt i luften och samtidigt känns det ibland som att inget alls händer. Å när det händer, då händer allt samtidigt och hela kalendern krockar. Pust. Ser fram emot nästa termin och kanske lite mer struktur på tillvaron. Jag behöver verkligen det.

Annars har dagen präglats av de två P-na. Panik och prestationsångest. Välkommen tillbaka vänner, jag undrade just vart ni hade tagit vägen? Började ju vänja mig vid att allt gick så himla smooth och sedan nu, så blev det stopp.

Vad kommer det blev av lilla mig egentligen? Är så läskigt att ha investerat en massa högskolestudier på sig själv och så tänk om det inte blir något? Tänk om alla de där lånen är i onödan och jag ändå inte får något jobb. Kan jag då ändå bli nöjd med mig själv? Jag vet inte om jag kan det.

Ibland känns det lite som att jag står vid en startlinje på ett maratonlopp. Framför mig har alla andra redan sprungit iväg, men jag står kvar ensam och feg. Kanske vet jag ungefär vart mitt mål är, men modet att våga komma dit saknas. Att våga misslyckas och framför allt banka in lite mer självförtroende i mig själv, det är svårt.

Det är svårt att våga nå sitt mål om man inte känner sig trygg medan man letar efter startlinjen. Allt blir så överväldigande att det är svårt att veta vart man ska börja.

Nästa fika tisdag hmm? (trött)

hola! Tebax från madrid klockan fyra imorse. Pust. Hemma i täby och återhämtar mig. Var det den här tisdagen jag bjöd hem alla på fika till mig? Har helt tappat tidsbegreppet. Ber att få skjuta upp det till nästa tisdag istället. Känner att jag kanske eventuellt inte kommer vara en trevlig människa idag, och det vore ju otrevligt om det läckte ut.

I alla fall! Nästa tisdag fika, så det så.

lite sola å bada

Kära vänner! Så drar jag mig iväg på semester då. I min godhet lägger jag upp en vacker bild på mitt nya hem för en vecka. Nu kan ni också njuta av det kristallblåa vattnet och den vita sanden. Om jag inte redan berättat för alla att jag ska till Gran Canaria hade det kunnat vara läge med en "På Spåret-tävling nu". Ni hade kunnat få gissa vart det var nånstans jag skulle åka genom att titta på bilden. Attans då.

Nej, jag måste gå och kontrollera att jag packade ner passet. För sisådär etthundratrettionde gången idag... Toodle pip!

Let's shuffle!

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

NO CHEATING!

Will it be ok?

Independent woman

How are you feeling today?

I shot the sheriff

How do your friends see you?

you can get it if you really want

Will you get married?

lean on me

What is your best friend’s theme song?

why does my heart feel so bad

What is the story of your life?

love fool

What was high school like?

I still havent found what im looking for

How can you get ahead in life?

with or without you

What is the best thing about your friends?

let’s stay together

What is tonight going to be like?

I can see clearly now

What is in store for the remainder of this weekend?

comfortably numb

What song describes you?

The a-team theme song

To describe your grandparents?

hand in glove

How is your life going?

god save the queen

What song will they play at your funeral?

true colours

How does the world see you?

new york, new york

Will you have a happy life?

sun and gold

What do your friends really think of you?

share your love with me

Do people secretly lust after you?

good times

How can I make myself happy?

I am the law

What should you do with your life?

take me out

Will you ever have children?

girls