wanna feel free to be me

Mamma sa att när hon fyllde femtio så blev hon en riktig tant. En sån där som slutade bry sig så mycket om vad alla tycker utan gjorde som hon själv ville. Visst låter det skönt? Och allt efter att åren går känner jag att det där släpper för mig med. Inte i rasande fart, men sakta och säkert. Jag står för att jag inte gillar att brännboll, musslor eller att tälta på musikfestivaler. Ännu skäms jag lite för att jag inte med glöd kan tala om klimatförändringar, tycker illa om förändringar och tycker att det är roligt att koka min egen sylt.

Jag gick genom stadsparken idag och såg tio glada pensionärer i reflexvästar stå och stretcha vadmusklerna. I händerna hade de stavar och det var tydligt att de hade varit ute på en riktig långpromenad. Alla som gick förbi log mot dem eller fnissade lite. Och själva kände de sig nog också lite tokiga, det syntes på de förlägna minerna. Precis när jag passerat gruppen hörde jag en av tanterna berätta om vad hennes barnbarn sagt angående stavpromenaden. ”Men mormor, tänk om någon ser dig!” Hela gruppen skrattade gott, och jag med. Var kommer egentligen den här längtan efter att så gärna vilja smälta in, vara svenskt lagom och accepteras? Och varför ska vi vänta tills vi blir gamla för att hundraprocentigt våga gå helt vår egen väg?

Men sedan kan det ju vara skönt att rymma från sig själv ibland också. Som den gången jag låtsades vara fotograf för National Geographic (jag gjorde ett reportage om aboriginernas vandring i the australian outback) eller den gången jag iscensatte min egen död istället för att säga till en kille att jag inte var så intresserad i alla fall.

Trots en tonår byggd på lögner (kanske inte riktigt så dramatiskt) har jag dock upptäckt något väldigt befriande på senaste tiden. Har man väl berättat om en knasig talang/styrka/svaghet/vana för någon i sin omgivning, är det lätt att resten av bekännelserna slinker ur en de med. Och det är skönt. Lovar. Inget är så bra som att kunna få vara hundra procent av sig själv och bli accepterad för det. Och varför ska man inte vara sig själv, alla andra finns ju redan.

Vad en maja verkligen vill ha

Idag började fortsättningskursen i scenisk gestaltning. Lika spännande och nervöst som sist var det. Ska jag med slutna ögon våga ledas runt av en människa jag aldrig någonsin mött? Göra balansövningar med ytterligare en och improvisera en berättelse framför tjugo personer alldeles ensam. Särskilt det sista är något som i vanliga fall skulle göra mig rädd, men fantasin bara kom och jag hade jättekul. I love it! Hursom haver ledde alla de här övningarna till att jag lossnade lite från det vanliga tänket och olika idéer kom till mig utan att jag visste hur. Jag skrattade konstant i tre timmar, blev upprymd och kände mig märkligt… fri faktiskt.

Entrprenörskap och Affärsutveckling är en annan kurs som gör att man börjar fundera lite på varför man gör som man gör, hur man kan utvecklas och vad ens mål är.

Jag behöver det här. Pepp, inspiration, och att se förändring som något spännande, som möjligheter, chanser, öppna dörrar. Inte som något fruktansvärt läskigt.

Vad som ligger bakom oss och vad som ligger framför oss är obetydligheter i jämförelse med det som ligger inom oss.

Ps, Om jag inte blir resereporter tror jag kanske att jag ska satsa på en framgångs-självhjälpsbok-american-style-ala-oprah winfrey. Har hört att det ligger en del pengar i det. (För att lämna den där fria inspirerande känslan och gå över till mitt mer materialistiska jag)

Ska vi, ska vi, byta grejer med varann?

Vi hade clothes swop hos Luggen igår och jag kom hem med en massa nya fina kläder som jag inte riktigt vet vems det var från början. Kunde även glädja någon annan med en del av mina pinaler. Inga pengar spenderade men en massa nya grejer.

Några personer fick en våt dröm om att organisera clothes swop med hela skolan och särskilt bjuda in folk med snygga kläder. (Man får spana in några dagar innan…)

Någon som verkligen förstått det här med bytesaffärer är Kyle McDonald som började med ett rött gem och några byten senare har ett eget hus!

Kvinna med modifikation

Det är kanske inte så många som skulle tacka nej till att stå tillsammans med en slampig blondin på 1.80 bakom ett draperi. Det är helt mörkt och plötsligt viskar hon att knapparna på hennes röda sammetsklänning har råkat gå upp...

Men när blondinen ifråga egentligen är en man som heter heter Yosef, har mörka håriga ben och en BH fylld av strumpor, då kanske det inte är lika lockande.

Vi spelade upp vår pjäs på Scenisk framställning igår och jag och Yosef skulle göra en dramatisk entré från bakom ett draperi. Fick stå där en bra stund eftersom Hasse inte kunde få igång musiken till ”American Woman” som var vår cue. Yosef hann få sin blonda peruk i munnen, utslag av spetsen på BH:n, och panik för att klänningens knappar hela tiden gick upp. ”Herregud! Jag kan ju inte gå ut dit naken. Mina bröst synns!” Fick påminna honom om att det inte var några riktiga bröst, bara strumpor.

Efter pjäsen när stackaren skrubbade bort det blodröda läppstiftet sa han att han var glad att han inte var tjej. Det verkade så himla obekvämt. Senare, nere i cafeterian, hörde jag honom klaga över att hans läppar hade blivit helt uttorkade av läppstiftet.

Fler grabbar borde gå ”utklädda” till tjejer. Sen kanske de skulle få lite mer förståelse för hur galna förväntningarna på all denna vaxning, plockning, peeling, sminkning är.

Jag vaxade en 5x5 cm stor yta på min brors arm en gång. Han skrek som en stucken gris, men sen sa han också att han aldrig skulle be sin flickvän vaxa benen nån gång. Se, ont ska med ont bedrivas.

Merry Christmas! Julens nyckelord: champagne, kindpuss och en snitt någon?

Här kommer nu efter mycket om och men en sen julrapport från de brittiska öarna:

”Alla avgångar från Londons flygplatser har fått ställas in på grund av dimma” sa tanten på Nyheterna. Var lagom nervös dagarna innan jag skulle iväg. Men med några kilos övervikt (på min väska…) log jag och klippte med ögonfransarna och kom ändå iväg till slut.

Vanan trogen vaknade jag redan klockan halv sex på julaftonsmorgonen med ett bekant pirr i magen. Väckte Benn och frågade honom om han visste vilken dag det var idag. Det visste han. Den dag då nästan bara Sverige firar jul. Julafton förflöt som nästan vilken annan dag som helst. Resten av familjen åkte iväg på kvällen och Benn och jag var ensamma. Hans pärla till mor, Christine, hade förberett en slags tjusig fisktallrik med olika typer av lax, sill, och räkor. Budskapet att vi svenskar äter mycket fisk på julen hade gått fram. Benn dekorerade bordet med en midsommarstång eftersom han trodde att det var något man kunde ha framme på alla högtider. Resultatet blev att jag började tralla på Små grodorna och funderade på ett midnattsnakenbad nere i hamnen.

Men på juldagen, när jag vanligtvis brukar känna mig lite deppig (jaha, nu var det slut då…) då blev det jul på riktigt. Annorlunda, men jul. Croissanter med honung istället för risgrynsgröt till frukost. Ingen skinksmörgås med skånsk honungssenap, men dock champagne med apelsinjuice. Och så blev Benn 30 år och jag blev lite nervös. Benn som hade trott att han skulle vakna upp med kulmage och begynnande flint blev enbart positivt överraskad över att fortfarande såg likadan ut som dagen innan.

Efter lunch kom grannarna över och skålade ännu mer i champagne (julhelgens nyckelord). Här började det maraton av kindpussar (julhelgens andra nyckelord) som sedan aldrig skulle sluta. Repeterade namnen i bakhuvudet i flera timmar. Ann, Andy, Paul, Cassie, Ann, Andy Peter? Nej? Åh…

Sedan julklappsöppning (Fick underbar liten ipod nano av Benny och alldeles för fin väska av hans föräldrar) och julmat i smakfulla diningroomet som bara används vid jul. Lyckades berömma Christine för den delikata kalkonen, varpå hela familjen brast i skratt eftersom vi åt fläskkött. Hallo! Ska man inte äta kalkon på julen i England? Trodde jag hade gjort min hemläxa. Christmas pudding med vaniljsås till efterrätt, och ja, jag tror faktiskt att jag börjar gilla det nu. Resten av kvällen stoppade vi i oss en massa ost, fransk toffee och drack ännu mer champagne. Känner att jag kanske missade den engelska traditionella julen lite och istället fick en lyx-franska-rivieran-helg. Vilket inte var helt fel det heller.

Annandagen var plötsligt här (eller där, hur blir det?) och klockan ett skulle femtio av Benns närmaste vänner och släkt göra entré för att fira ”the Big 30!”. Mamma Christine hade anordnat glamoröst drinks party med tusen olika snittar. Eftersom aldrig någon kan uttala mitt namn (populära nicks är ”Madja”, ”Meja” och osannolika ”Maha”) tränade jag hela morgonen på att artikulera tydligt. När släkten väl anlände kom jag därför raskt in i rytmen av kindpuss, ”hi im maajaa, nice to meet you”. Flöt på bra tills jag började presentera mig för folk jag träffat dagen innan… Genant. Mer champagne tack! Annars underbart att äntligen få ansikten till de namn man hört droppas de senaste två åren.

Fick pusta ut på onsdagen och äntligen bege mig in till stan för okomplicerad shopping i absoluta favoritbutikerna All Saints och Bershka. Åt smaskig lunch på resturangkedjan Strada. Stoppade i mig linguine tills min nya topp kändes lite för liten. Därefter bio och min tur att välja film. Holiday, med bland annat Kate Winslet och Jude Law var en riktig julfilm, men kunde lika gärna ha sett den på dvd. En annan grej föresten. Tjejfilmer ska ses med tjejer. Inte med pojkvänner som somnar. Förtar känslan lite.

På torsdagen var det dags för en andra sammandrabbning med Benns bekantskapskrets. Att umgås i par är deras grej och därför mötte vi denna kväll tio andra sådana på en mysig tapasresturang i stan. Firade att Benn och hans bästis Boo (Benn och Boo. Hihi) blivit trettio båda två. Underbart att åter träffa Big Steve som var med när jag först träffade Benn i Australien. Och lille Ian som Benn numera är rumskompis med. Alla tio känner varandra sedan de gick i katolsk pojkskola tillsammans. Där var bikt obligatoriskt liksom kliande grå ylleshorts och knästrumpor. De undervisades av elaka nunnor som förespråkade aga. Flera ljusår bort från min rara lågstadiefröken Sylvia med permanentat hår.

Vi åkte tillbaka till London på lördagen och min väska var nu packad till bristningsgränsen, fyra kilo tyngre än när jag kom dit. På Liverpool Street fick vi utrymma tunnelbanestationen och i det hysteriska larmet oroade jag mig för att Saddam Hussein hade avrättats samma morgon och att detta kunde ha någon koppling. Alla andra verkade mest sura för att deras lördagsutflykter blev störda och jag tänkte att visst glömmer vi fort. Jag glömde också så fort vi kommit ut till Earlsfield där Ian tänt doftljus och bryggt te med honung.

En station bort från Earlsfield ligger Wimbledon som för en del svenskar kanske för tankarna till Björn Borg. För mig för det tankarna till ett av Londons trevligaste shoppingcentras där man slipper trängas. Spenderade Nyårsaftons morgon med att dricka cappucinos och äntligen ha the Big talk om framtiden. Även om något år framöver är planerat, hur blir det sen? Kommer vi att kunna kombinera våra egna drömmar och planer med varandras? Vi kom överens om att det kunde vi nog och att det ju hittills gått bättre än vad både vi och andra trott.

Min tredje nyårsafton i England var en relaxad affär. Ian gjorde chili åt oss tio som firade tillsammans. Sällskapet bestod mestadels av advokater och account managers och jag kände mig lite liten tills underbara Sam som jag pratat med sa: ”Alltså, det är så konstigt, men jag hade fått för mig att du var från Sverige?” Då smälte jag lite och log. Apar tydligen efter Benns snack mer än vad jag tror för Londonfödda Sam gissade senare på att jag var från Newcastle jag med. ”I divvent naa what yar gannin on aboot” liksom. Benns vackra kollega Louise och hennes svenske pojkvän Kristian från Vetlanda anslöt senare till baren vi var på. Kristian hade bott i London i åtta år nu och tanken på att jag själv ska flytta dit är mer spännande än skrämmande nu.

Klockan tolv slog klockan till ett nytt år och kompis Jill lovade att hon från och med år 2007 alltid skulle bära matchande accessoarer. Jag fick en puss av ett fyllo och sjöng sedan Auld Lang Syne med korsade händer precis som i Mr Bean.

”Should auld acquaintance be forgot,
And never brought to mind?
Should auld acquaintance be forgot
And auld lang syne?”

Earlsfield är fyllt av små restauranger och pubar och på Nyårsdagen åt vi Eggs Benedict och kände lite på det nya året. Ian och Benn gick till puben för att se Newcastle spela oavgjort och jag gick hem och läste Lisa Jewells ”Vince and Joy” (riktigt bra faktiskt!)

Konstaterade på tisdagen att jag kände mig ganska hemma här, att jag nästan förstår allt folk säger även i barmiljöer (tidigare en väldigt tricky utmaning), att jag kan åka tunnelbanan själv utan att bli nervös och att Sainsburys har den bästa Chicken Tikka Masalan genom tiderna.

Två timmar konstaterade jag även att det var dags att packa och tjugofyra timmar senare att det var dags att åka hem. Men, I will be back, oh yes, I will be back.

(…Tjugosex timmar senare kontstaterade check-in-damen att min väska vägde alldeles alldeles för mycket.)