Hej och hejdå London!

Jag fryser om fötterna. Det gör man inte i England. 15 grader varmt hade vi i helgen och man kunde knalla omkring i öppna skor så mycket man ville. Och solglasögon och bara en sjal istället för jacka. Underbart! Det är så en weekend i en storstad ska vara.

Torsdag morgon tog jag tuben med resten av Londons befolkning och var otroligt nervös. Anställningsintervju klockan tio med Annethe. En londonsvensk som öppnat affär sedan ett år tillbaka och nu behöver förstärkning. Så lägligt för mig då! Intervjun kändes jättebra och det enda som egentligen var ett minus för mig är att jag inte kan börja redan i februari. Då slutar den nuvarande butikschefen sin tjänst och det är här jag skulle komma in i bilden. Om det inte var för skolan. Tiden får utvisa om det blir en chefstjänst eller inte, men någon form av anställning skulle nog inte vara omöjlig sa hon. Är ju ett tag fram till juni, så vi hoppas på det bästa.

Gick ut och pubbade lite på torsdagen och kikade på National Portrait Museum (inte så tråkigt som det låter!). På fredagen vandrade vi längs kanalen utanför Camden Market och budgetbesökte London Zoo. Man ser ganska många djur bara genom att kika in genom staketet!

Fredag och kväll och mormor Peggy på besök! Världens elegantaste 83-åring med korpsvart välfriserat hår, fashionabel dräkt och matchade skor, handväska och handskar. Hon är den stiligaste kvinna jag någonsin sett näst efter Benns mamma. Tack och lov kan syster Lucy lätt släntra in med trasiga jeans och coola gympadojer, så jag behöver inte känna mig helt ensam i min ”hellre bekväm än elegant och klassisk”-stil. Fasar för den dag då man kanske har blivit för gammal för att klä sig som jag gör nu. Hujedamej.

Vaknade sur på lördagen. Äckligt badrum och ingen frukost. Blev sådär barnsligt grinig. Benn sprang och köpte croissanter och jag blev glad. Ibland är det konstigt hur lite som kan behövas för att humöret ska vända. Sedan London Eye, båttripp på Themsen och Curry till middag. Engelsmännen är ju komplett tokiga i indiskt käk och köper det lika ofta som vi går och hämtar upp en pizza. Eller oftare faktiskt. Bedrövligt nog tålde inte min svenska tråkmage dessa kryddstarka delikatesser och jag fick knasmagsjuka under natten. Man vet att ens pojkvän älskar en när han tillbringar hela natten med att springa upp och ner för trappan för att tömma ens äckliga kräkhink.

Så blev det då söndag helt plötsligt och deppigheten kom krypande. Bara en dag kvar. Vi tröstshoppade böcker på Waterstones. Åh, du underbara, enorma bokhandel, jag tror jag är kär i dig.

Måndag. Hem. Tråkigt. På väg till flygplatsen slogs jag med alla pendlare, min resväska och klumpen i magen. Synd att alla fina helger i London alltid får ett sånt bedrövligt slut.

Nya fraser att använda vid tillfälle:
”Oh, it repeats on me terribly” (Vacker fras för att man inte kan äta något pga. att man börjar rapa)
”I think I must spend a penny” (Gå och bajsa, helt enkelt. Kommer från fenomenet mynttoalettens frammarsch. Tydligen säger ingen, som jag trodde, att de shall powder their noses. Tänk vad den amerikanska filmindustrin i alla tider har lurat mig.)

"Man kan faktiskt inte ha sex jämt"

I mitten av åttiotalet började den populära australiensiska såpan Neighbours att
sändas på teve. Den blev en megasuccé! Antagligen för att den innehöll allt en
såpa ska innehålla, det vill säga födelser, bröllop, otrohet, slagsmål och några explosioner då och då. Alltså ungefär så som det riktiga livet är, fast upphöjt i sju.

På min gata hemma i stan så var livet framtill för några månader sedan ganska långt ifrån det på Ramsay Street i Neighbours. Inga slagsmål i trappuppgången eller utomäktenskapliga affärer i tvättstugan. Men nu. Det börjar sakta med säkert gå utför.

Det började egentligen när vi fick det där kodlåset i porten. Helt plötsligt fick vi hyresgäster reda på att uteliggare huserade i huset. De hade belysningen i källaren på dygnet runt och alla småtisslade med varandra om misshandlar och rån. Något som säkert inte stämde alls. Men hur som helst. Det började bli lite spännande.

Sedan blev det bara jobbigt. För grannen nedanför mig började helt plötsligt spela med helt galet hög volym och ha fest mitt i veckan. (Jag är föresten stolt över att jag börjar bli gammal!) Gärna när man skulle upp tidigt morgonen efter. Blåögd som jag är tänkte jag att han kanske inte vet om att han stör. Och att det var bäst att tala om det. Då skulle han kunna bli generad och be om ursäkt. Och jag skulle kunna vara lite ädel och felfri och säga att det var okej. Det blev inte så. Grannen öppnade inte ens dörren och det slutade med att jag stod utanför dörren och likt reklamen skrek in genom brevinkastet: ”Man kan faktiskt inte ha fest jämt!” (…tyvärr lite för tyst. Men, man vill ju inte störa någon…)

Sedan började grannarna ovanför mig att ha sex i tid och otid. Jättehögt! Både sängkarmsbank och åååhande. Okej om det är någon gång ibland, men tre gånger per dag?! Sluta glassa med ert jävla sexliv. Problemet här är också att det känns helt okej att knacka på en granne för att han spelar hög musik, men det känns sådär att knacka på och klaga på högljutt sex. Kan man skriva en lapp kanske? ”Man kan faktiskt inte ha sex jämt.”

Sist men inte minst har vi kareoke-grannen. Henne tycker jag ganska bra om, för hon måste verkligen tro att ingen kan höra henne. Ingen med en sådan röst skulle nämligen vilja att någon annan hörde henne. Min absoluta favorit är när hon drar igång med ”We will, we will rock you.” och stampar med foten i golvet samtidigt. Kul.

Har funderat på några lösningar. Att till exempel bjuda in allihop till någon slags höstfest och i varannan mening droppa hur väldigt lyhört det är i den här fastigheten. That’s svensk finkänslighet for you. Eller så kan jag spela in mina grannar på band (hört från min lägenhet) och sedan lägga bandet i deras brevlåda. Det skulle nog också kunna funka. Om dessa välsmidda idéer mot förmodan går i stöpet, funderar jag på att helt enkelt videofilma hela eländet och göra en ny såpa, typ Neighbours 2. Den första serien har ju ändå hållt på i 21 år nu, och måste dragit in en hel del cash till manusskrivarna. Kanske är min boendesituation egentligen inget problem utan bara en chans att äntligen, äntligen tjäna den där första miljonen?

Dags att gå och nanna och plugga in öronpropparna. God bless öronpropparna.

Sommaren är kort

Tänk att man bara för några månader sedan kunde sitta i Rothoffsparken och smygdricka öl i värmen. Vart tog den sommaren vägen? Och varför har Benn och jag samma hårfärg?

Ps. Benn! Come back, I miss you goblin.

Dream on...

Hallo. Det regnar ute och är ganska trist. Jag läser en bok om forumteater till en kurs och dricker en kopp te. Pratade med mig själv i spegeln för en stund sedan. (Det där var på gränsen till vad man kan skriva i en blogg, utan att folk tycker att man är knäpp. Ni andra som pratar i spegeln vet vad jag menar.) Gör ofta det, fast jag vet inte varför. Kanske ett slags sätt att ventilera sina tankar på. Lite som att skriva en blogg eller en dagbok fast man låter tankarna komma ut direkt ur munnen istället för genom pennan eller tangentbordet. Det blir inte så mycket censur då.

Jag brukade oroa mig för att jag skulle bli en så där tant som pratar högt för sig själv på Ica. Jag vet nu att jag redan har blivit det. Ofta pratar jag för mig själv i offentliga lokaler som H&M och på biblioteket. Vid tillfällen när jag mest strosar och filosoferar utan något direkt mål. Jag brukar spela upp små scener i huvudet och rätt som det är har jag blivit så inne i mitt inre drama att jag säger replikerna högt! Då kommer jag ganska snart tillbaka till verkligheten och försöker snabbt släta över mitt snack med en låtsad konversation i handsfree. Jag borde verkligen skaffa en sådan anordning till min telefon.

Det finns nog ingen i hela världen som dagdrömmer så mycket som mig. Jag gör det konstant. Kanske allt började när jag var liten och min älsklingslåt var ”Dream on” med Jerry Williams. Eller kanske började det först senare, när jag insåg att det är svårt att få precis allt det man vill ha. Men då kan man drömma istället. Ser mig själv och omgivningen i olika situationer och det är väldigt spännande. Oftast förekommande är drömmarna om:

1. När jag ger ut min första bok och står och skriver autografer lite lagom ödmjukt. (Här har jag för övrigt på mig en väldigt snygg blekrosa manchesterklänning och mina bruna stövlar. Kanske ett par justa glasögon till det och så har mitt hår växt en massa såklart) Ger mycket intelligenta svar till journalisterna och klappar små barn på huvudet. Nej, vänta det där lät lite för inövat. Mina fans skulle genast se igenom det. Jag tar tillbaka det där med att klappa barnen på huvudet. Jag tror jag måste vara lite mer svår. Känns lite mer intressant om jag inte är så folklig, eller hur?
2. När jag stiger av det lilla propellerplanet på Rio de Janeiros flygplats. Hettan slår emot mig och det är svårt att andas. Mina slittåliga Fjällrävenkläder i khaki känns lite för varma men jag ler glatt mot barnen nedanför planet. Svingar med brunbrända muskulösa armar lätt upp min tunga ryggsäck på ryggen och går ner för flygplanstrappan. Äntligen har jag kommit med Det Där Vaccinet de behöver mot Den Där Tropiska Sjukdomen. Glädjerop och dans.
3. När jag ligger på rygg i en kanot som sakta glider ner längs floden i regnskogen. Ovanför mig finns trädkronorna och en smal springa av djupblå himmel. Inget annat än fåglarnas och insekternas ljud hörs och floden tar aldrig slut.

Det är skönt att drömma dagar när det regnar ute. Fast ibland blir jag lite arg och drömmarna räcker inte riktigt till. Jag vill ha propellerplanet, boken och regnskogen på riktigt. Kanske ska jag sätta drömmarna i verket, eller är det så sköna tankar, just för att de är drömmar och fantasi?

Häng en vän

Vad ska man hänga på den här kroken? Sina vänner? Smart, då vet man vart man har dem.

23-åring sparkar trafiklärare och blir erbjuden jobb

Detta skulle kunna vara rubriken för min dag. Bestämde mig med vännen Evas hjälp (tack Eva!) att jag inte har något att förlora på att byta trafikskola. Det är inte meningen att man ska vara ledsen varenda gång man går från en lektion. Det är lätt att man blir det när ens körlärare varenda gång avslutar en lektion så här: ”Om vi ska summera det här lilla gumman, så ska vi titta på allt du gjorde fel.” Trafikläraren rabblar nu upp alla fel. ”Jaha, vi ses imorgon då”. Visst låter han som en inspirerande och peppande man?

Idag satt jag och bet mig själv i kinden under hela lektionen för att inte skrika på honom. Talade till honom som man gör till sin mamma när man är sjukt irriterad, men inte börjar orka bråka. Ganska kort och otrevligt alltså. Och såhär ska det ju inte va. Det underlättar att arbeta med människor man känner förtroende och respekt inför.

Tyvärr är jag väl helt enkelt lite för svensk och tråkig för att ha tagit tjuren vid hornen redan för några veckor sen, men imorgon gäller det. Jag ska ta min sista lektion med R och sen är det sayonara. Har hittat en ny skola som känns bättre. Dök in där idag och berättade precis som det var. Höll nästan på att börja böla av lättnad bara för att de var så snälla och rara. (Ni vet hur man blir när man har gått och hållit tillbaka allt och varit sådär stark och så helt plötsligt säger någon nåt snällt, jag då är det ju heeelt kört!)

En parantes. När blev jag så sjukt blödig? Och mina humörsvängningar, vart kom de ifrån? Inte att leka med vill jag lova.

Hursomhelst. Traskade hem efter lektionen och tyckte synd om mig själv. På Drottninggatan stod en man och spelade dragspel och just när jag gick förbi valde han en låt som var med i Amelie från Montmartre. Smålog och tänkte (lite dystert men ändå) att jaha, om mitt liv var en film är det nu det vänder. Det är nu regnbågen kikar fram och jag hittar en trisslott på marken och vinner en miljon. Men det hände ju såklart ingenting.

Kom hem och tröstade mig med lite slösurfande. Kikade mailen. Och så där i inkorgen var det plötsligt! Mailet! Skickade för en miljon år sedan (okej två veckor sedan) mitt CV till en liten butik i London där jag vill sommarjobba nästa år (gäller att ha framförhållning och ja, jag är lite utav ett planeringsfreak ibland) och nu fick jag svar. Ägaren tyckte att allt lät finemang och ville träffa mig nästa gång jag kommer till London. Hur spännande som helst!

Efter att ha läst detta låg jag i princip på golvet med knäppta händer riktade upp mot skyn och tackade Gud.

Det händer lite mycket just nu. Egentligen vill jag ju bara vara glad, ha en ostbutik i en liten by nånstans i Frankrike och käka baguette hela dagarna.

a sneak preview

Här är föressten en bild från bröllopsyran på bröllopssyrran. Det här var den enda bilden jag hade på kameran. Som tur är kommer snart bröllopsfotografen, min käre farbror Mats med de riktiga bilderna. Då ni!

En stjärna i himlen

Mobbning – Att systematiskt trakassera någon eller några i en viss social miljö.

Jag har aldrig blivit mobbad. Jag har aldrig känt någon som blivit mobbad. Självklart har jag sett någon som blivit mobbad men tyvärr sällan aktivt gjort något för att hjälpa till. Jag skäms för att erkänna att jag tyckte att det kanske inte riktigt var mitt problem och att jag hade egna grejer att tampas med.

100 000 barn mobbas i Sverige. Ett hundra tusen barn. Visst är det svårt att förstå vad den där siffran betyder?

Så en dag träffar man någon som är liten, mjuk, ljus och fullständigt oskyldig och som är en av de där siffrorna. Fast hon är mycket mer än en siffra. Hon är en människa. Som blir mobbad. Och det skär i hjärtat och jag gör allt jag kan för att stötta. För helt plötsligt har jag blivit stor och har mycket mer mod och kraft än vad jag en gång hade.

Men jag tänker på alla de små, mjuka, ljusa och fullständigt oskyldiga (och för all del de mörka och stora också!) som jag missade när jag var yngre. Som jag hade kunnat börja stötta redan då. Det är fegt att skylla på att man är rädd. Alla kan trotsa sin rädsla. Jag var bara lat och bekväm.

100 000 barn mobbas i Sverige.

Men hoppet tänds också ibland. När man hör om en fjortonåring som vågar vara den som skriker NEJ! Som vågar offra sin trygghet framför andras rättvisa. Som inte är så förbannat feg som jag var och som inte glömmer bort att bry sig. Det är inte alltid så lätt när man är fjorton. En stjärna i himlen till alla er.

Chantal bor i Soho och Churchill under jord

Oho, tillbaka i Sverige efter underbar helg i London. (Tack för körkortspepping alla fina vänner. Kändes fint att komma hem till!)

Vilken lyx att få åka till London lite då och då. Vi hade en jätteskön helg med vackert höstväder och konstigt nog inte så mycket regn.

På torsdagen gick vi på Tate Modern och kollade på all fantastisk konst till det förnämliga priset ingenting. Tate tog dock igen det på priserna i restaurangen, men det var nog den bästa gnocchi jag någonsin ätit. Genom spöregnet sprang vi sedan till Starbucks och drack varm choklad. Fick tunga Sydney-flashbacks, eftersom det här var vårt stamställe när vi var där. Det gick nog inte en dag utan ett besök.

Kvällen spenderades på en tapasresturang i Clapham och sen lite pubar ute på stan. Fantastiskt att kunna gå ut på vardagar och inte vara helt ensam. I like. Lyckades glädja personalen i tunnelbanan när jag på vägen hem bad att få fylla på krediten på mitt Lobster card (tunnelbanekorten man använder i London heter Oyster card.) Sak samma liksom!

Mer kultur på fredagen. Besökte med massor av amerikaner ”the war rooms” och kikade lite på hur Churchill levde i skyddsrum under parlamentet under krigstiden. Ganska mysigt hade han det där med sina ministrar tror jag. Fanns definitivt de som hade det sämre ställt. Halva museet var tillägnat Churchill och hans liv. Utställningen var uppbyggd nästan enbart av stora stora stora massiva textblock och hade kunnat användas som skräckexempel i en kurs om uställningstext. Orkade läsa ungefär tre procent av det som stod där. Hjälpte inte att de försökt variera för läsaren genom att ha lite text på datorskärm, lite på kanon på väggen, lite i foldrar. Tråkigt att se hur så mycket arbete är helt förgäves!

De hade dessutom mycket information i ”små telefoner”. Skönt att lyssna, trots att det bidrar till att man inte kan prata med varandra. Också synd att man inte kunde höra mycket då det var ganska många skolbarn på plats. Barn låter, så är det bara. Kanske telefonidéen passar bättre någon annansstans. Okej, museianalysen är klar nu.

På kvällen blev det thaimat och pubbande igen. Benn kom igång och break dansade spontant i garderoben tills han råkade hälla ut sin öl. Ha ha.

Gick och stadsvandrade i Soho på lördagen tillsammans med Lucy och Colin. Colin läste högt ur sin stadsvandringsbok och var utmärkt guide. Pekade ut distrikten där de prostituerade idag bor. På namnskyltarna som hängde på dörren fanns namn som: Chantal, Monique, Francesca och Shakira. Allt kändes spännande och lite Molin Rouge tills en man kom ut ur en av portarna och drog upp dragkedjan i byxorna medan han skyndade därifrån.

Gick och åt på Pizza Hut och såg Scorseses ”The departed” på bio. Bra story men, citat Colin: ”What a waste of time, they all died!”

Noel Gallagher stod ingenstans att finna, på söndagen när vi besökte hans trakter Primrose. Inte heller susade Jamie Oliver förbi på sin turkosa vespa. Kate Moss och Pete Doherty satt inte och sippade vin på någon uteservering och Gwyneth Paltrow lekte heller inte med barnen Apple och Moses (Underbart, de heter typ äppelmos på svenska ju! Stackarna…) i parken längs sluttningen till den bästa utsiktsplatsen i London. Det gick sisådär med kändis spottingen. Däremot såg vi minst trehundra Grand Danois som söndagspromenerade med sina mattar och hussar. Det är helt enkelt en sån hund man ska ha.

Lagade mat på kvällen och lyckades framkalla skrattsalvor hos Benns roomies när jag frågade var burken med "Munchy Peas" stod någonstans. Skulle ju såklart vara "Muchy Peas". Men de är ganska munchy också för den delen. Har förstått att jag kommer bidra till många glada miner framöver med tanke på alla de felsägningar jag gör! Men det bjuder jag på.

Innan vi skulle somna sa Benn och jag hej då och funderade på hur många hej då till det skulle bli innan vi enbart kunde börja säga hej. Vi har sagt ganska många hej då nu och det blir aldrig någonsin lätt. Skönt att tänka på är dock att jag åker dit om sexton dagar igen. Så det blir inte så långt hej då denna gång.

Hej då!

Ångest. Tokångest.

Så fort en körlektion närmar sig blir jag toknervös och börjar må illa. Jag får en sådan grym prestationsångest och vet knappt vad jag ska göra av mig själv. Det känns ibland omöjligt att njuta av andra saker i tillvaron bara för att jag vet att "imorgon har jag en körlektion". Jag trodde det skulle släppa efter att man tagit ett par lektioner, men det gör det ju inte!

Och så tycker jag så illa om att göra något dåligt. Jag vet att jag är där för att lära mig, men så fort jag inte klarar ett moment vid första eller andra försöket känner jag mig helt värdelös. Jag vill köra med min körlärare efter det att jag lärt mig köra bil, så att jag slipper visa mig från min dåliga sida.

Det går inte jättedåligt för mig, lite långsamt, men framåt. Alla är vi ju olika. Antar jag. Jobbigt att jag inte kan banka in det i min skalle. Jag tycker det är helt okej om andra inte lyckas på en gång, men när det gäller mig själv är kraven skyhöga. Väldigt dumt.

Jag blir så himla besviken. Önskar att jag bara kunde tycka att jag var lite bra och coola ner mig lite.

Cheer me up please.

Bröllopens tid är förbi nu

Allt är på plats nu. Telefon och Internet uppkopplat, digitalteveboxen installerad och tavlorna uppspikade. Det känns skönt att äntligen bo i ett färdigt hem där allt har sin plats. (Lovar att bjuda in er på fika snart, men ni får inte kinka om sittplatserna tar slut.) Ikväll ska jag bara sitta och mysa i min fåtölj och läsa bok (Autografmannen av Zadie Smith)

Så har jag nu i tre veckors tid befunnit mig i ett rus av vackra kläder, högtidliga löften och ståtliga middagar. Känner att jag är skyldig att berätta hur det gick med alla bröllop och möhippebestyr. Det gick fantastiskt bra. En snabb resumé. Syster Helenas möhippa inkluderade bland annat chokladprovning, champagnedrickning (mycket sådan) och musselätning på café Duvel. Efteråt dansade vi lite granna på Stures och syrran njöt av sin sista kväll i frihet.

Två dagar efter var det dags för kompis Elisabeth att bli kidnappad till sin möhippa. Den kvällen bubblade vi i centralbadets jacuzzi, njöt av tjocka vita morgonrockar, åt ändlöst av libanesiska mezes och cirkulerade Stockholm runt i rosa plasttiara.

Och bröllopståget rullade vidare. Den 16:e september gifte sig Helena och Adam i Täby Kyrka. Det kändes lite som att vi lekte bröllop när vi tågade in i kyrkan. Bröllopsparet var underbart vackra och solisterna sjöng strålande iförda folkdräkter från Västerbotten. Servicen på Nygårds värdshus var comme-il-faut och pappa klarade stora talet galant. (Jag gjorde inte bort mig under mitt tal heller.) Hela dagen från frisören till vigseln till middagen till jazzbandet till hejdåvinket kändes som en dröm. Jahapp, nu är hon gift syrran. Min syster, är hon inte lite för liten för sånt? Underbart att se alla släktingar och vänner samlade för en gångs skull.

Veckan efteråt var det Elisabeth och Staffans tur att knyta hymnens band (efter denna månad har jag anammat en ny smörig vokabulär.) i samma kyrka. Var lite skönt att bara sitta i ”publiken” denna gång och kunna njuta fullt ut. Prästen hade lite Runar touch över sig, var blonderad och solbränd. Misstänker att han tänker försöka sig på en bana som tv-präst framöver. Även denna gång var brudparet grymt snygga och jag började böla så fort de klev in i kyrkan. Väl ute ur kyrkan gjorde jag en groda och råkade sula mitt ris på tjejen framför mig istället för på bröllopsparet. Hon blev ganska förvånad, men ingen blev skadad.

Bröllopens tid är förbi nu. I alla fall för ett tag framöver. Vi får väl se vem som blir näst?