Osugen

Alltså, jag vet inte riktigt vad det är, men jag är så himla osugen på att blogga. Lite irriterande. Men, tror att det är något som går. Ska försöka få tillbaka suget genom att sänka mina skrivkrav totalt. Okej Maja. Berätta en grej. Vad som helst!

En grej:
Kan rapportera om att jag blev matförgiftad efter besök på Chutney på Katarina Bangata igår. Kikärtsbiffarna var grymt goda, men på något sätt ändå inte riktigt värda kallsvettigt sovande på badrumsgolvet kramande toalettstolen. Jag har alltid anat att vegetarisk mat var farligt, men så farligt?

Det gick. Jag bloggade. Baby steps. Om några dagar kanske jag berättar två grejer. Håll i hatten.

En konstig dag idag. Känns som det har hänt en hel massa oväntade grejer, både litet och stort som gjort mig förvånad hela dagen. Here goes:

Jag la bud på en lägenhet och kände mig grymt vuxen. Hade ingen aning om hur mycket jag skulle bjuda och fick försöka luska råd av mäklaren utan att visa hur oerfaren jag var.
Åkte till Kungliga biblioteket och fick gå omkring och se viktig ut med en alldeles egen bokvagn. (Ica har uppenbarligen influerat mig. När började jag tycka att bokvagnar var coolt?) Kände mig på något sätt ändå inte lika viktig som resten av de studerande i läsesalen. Kan det bero på att deras material var tunga dammsamlingar från 1700-talet och mitt var Året Runt från 1980? En bonus under detta besök var också att grabben som jobbade i utlåningsdisken var väldigt rar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kungliga biblioteket is the place to be om du letar efter snyggos. Ingen polyester-cardigan så långt ögat kan nå. Helt otippat!

Blev trafikstockning på Birger Jarlsgatan när minst femtusen uniformerade gossar med silverhjälm red genom staden.

Mäklaren ringde igen och gav mig ett skandalöst förslag. Eller, ja, lägenheten blev lite för dyr. Tack och hej till den!

En annan mäklare, Mikael (mkt trevligare) ringer och berättar om en annan budgivning. Höjer iskallt budet och känner mig glad igen.

Dags att byta soppåse. Lyfter upp den ur hinken och ser sedan innehållet fara ut över köksgolvet. Kul.

Bokar tid i tvättstugan. En glasögonprydd tokleende dam ler mot mig. ”Hej! Är du nyinflyttad? Jag har inte sett dig förr! Tänka sig va?” (Egentligen inte så konstigt med tanke på att vi är cirka 60 hyresgäster som aldrig hälsar på varann.) Jag svarar att jag bott där i ett år ungefär. Tokleende damen presenterar sig och berättar exakt var hon bor. Börjar småprata om ditt och datt. Jag bokar snabbt tvättid och går lite otrevligt snabbt därifrån. Förstår folk inte att de inte kan prata med främlingar sådär hursomhelst? Vi bor ju faktiskt i Sverige.

Vill någon ge mig 1,9 miljoner?

Så då blev det en flytt till Stockholm istället för London. Och trots att det känns lite vemodigt är jag delvis nöjd med beslutet. Mycket för att jag nu kan ha en mer än sporadisk kontakt med härliga familjen och vännerna. Och att jag kan söka ett jobb som faktiskt har med min utbildning att göra!

Var och hälsade på min bror och hans flickvän igår och åt fantastiskt god middag. Visste inte att min bror var en sådan mästare i köket. Egna canelloni hade han snott ihop minsann. Jag är imponerad. Blev en hel del prat om lägenheter eftersom det är mitt stora huvudbry just nu. Förra helgen var jag och tittade på en del fina, men oh så dyra, sådana. Min favoritlägenhet kändes lite för dyr redan vid utropspriset och när den två dagar senare stannande på 1.9 miljoner blev jag lite svag i knäna. Vad tjänar en nyutexad textdesigner? Inte så mycket.

Men kampen fortsätter och jag använder mig av positiv visualisering a la Mia Törnblom. Innan jag vet ordet av står jag och lagar middag i mitt nya kök och fixar middag till alla kompisarna, som hurra, också ska flytta till Stockholm. Ironiskt att jag känner fler folk i Stockholm nu, än vad jag gjorde när jag flyttade härifrån. Lägger in en bild på den fina lägenheten så att ni blivande Stockholmers på jakt efter lägenhet kan dreggla lite...




Dreggel, dreggel, dreggel...

Brrrrrrrrrrrrrrrrrrruuum!!

Den 17 augusti började den långa resan mot körkortet. Idag den 3:e april (historiskt datum, anteckna noga nu!) tog jag ÄNTLIGEN körkort och nu behöver jag aldrig mer någonsin ta en endaste körlektion igen. Men hur lätt var egentligen den här resan då? Nedan följer några citat från bloggen nedskrivna under hösten och vintern.

Februari: Dagen innan min omkörningslektion lät det så här:

"Man måste faktiskt avboka minst tretton timmar innan!" "Jag vet" svarade jag "Men jag hade inte planerat att bara sova en och en halv timme inatt. Jag är ledsen, men jag tycke inte att det känns säkert att köra när jag sovit så här lite". Tanten muttrade."

Januari: En sen kväll på Raw:

"träffade min körskolelärare och ropade åt henne att hon inte kunde dricka sprit och köra bil samtidigt"

Deember: Dagen innan halkkörningen:

"Innan jag körde på halkbanan hade jag hört historier som att instruktörerna ropade i radiosystem över hela banan: ”Du där, i bil fem, vad i helvete håller du på med? Det där gick väl inte så bra?”. Just därför var jag ganska rädd."

Oktober: Min första jättedumma trafikskola går i konkurs

"Utbildningschefen, en man med mycket hög röst, berättade lite skadeglatt till en annan anställd: ”Vet du vad jag läste i tidningen imorse? City trafikskola har gått i konkurs. De har skatteskulder på 280.000 kronor!”

September: En lektion med den förste elake trafikläraren

"Det är inte meningen att man ska vara ledsen varenda gång man går från en lektion. Det är lätt att man blir det när ens körlärare varenda gång avslutar en lektion så här: ”Om vi ska summera det här lilla gumman, så ska vi titta på allt du gjorde fel.” Trafikläraren rabblar nu upp alla fel. ”Jaha, vi ses imorgon då”. Visst låter han som en inspirerande och peppande man?"

Augusti: Efter en dag när jag hade prestationsångest

"Jag vill köra med min körlärare efter det att jag lärt mig köra bil, så att jag slipper visa mig från min dåliga sida."

Det är inte svårt att se att min körskoletid varit genomsyrad av en del nervositet, tårar och frustration. Men så vände det till slut och mina underbara körlärare Sara och Linda på BilochMC-skolan hjälpte mig igenom allt. Tack till er!

Är vansinnigt glad att jag gjorde det här. De som känner mig sedan länge tillbaka vet att jag blev en smula nervös när jag fyllde 18 och folk började ta körkort. Men själv vågade jag ju inte! Nu har jag visat var skåpet ska stå och tänker helt osvenskt tycka att jag är BRA BRA BRA!!

Nu gäller det bara att bli rik så att jag kan köpa den häääääär fina

Räddad av Beethoven

C och jag satt och pratade om att det är svårt att lyssna på radion nu när man blivit singel. Alla låtar påminner om hur det brukade vara, sånger som han gillat, sånger som beskriver situationen etc. Värst är den där ”Varje steg du tar” med Lasse Lindh.

Hur kunde det bli såhär fel?
Det skulle ju alltid vara du och jag
Vi skulle ju visa varandra världen
och inget fick nånsin komma mellan oss
Men nånting kommer alltid emellan
och någon slutar alltid älska först
Men varför kan det aldrig vara jag?
Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete
och för att hjälpa mig ta mig igenom min situation
Men jag vill inte ta mig igenom nånting

Underbart! Precis så är det ju! Nästan så att man sitter och skrattar åt sig själv och alltihop. Skruvar i alla fall per automatik ner ljudet på radion så fort jag hör introt till denna låt, eller andra sånger som kan tänkas orsaka någon slags negativ känsla. För några dagar sedan började jag skrämt undra om jag aldrig någonsin skulle kunna lyssna på musik igen, eftersom jag blev så ledsen hela tiden.

Men, idag på tåget fann jag lösningen! Den heter ”Che gelida manina” och ”Se quel guerrier io fossi!” och till och med Bethovens femte piano konsert funkar bra. Alltså. Opera och klassisk musik är min räddning tillbaka till musikens värld. Bläddrade igenom artistlistan på ipoden (som det för övrigt tagit mig en vecka att våga använda eftersom jag fick den av B) och hittade inget som inte var förknippat med minnen, förrutom Beethoven. Dessutom innehåller klassisk musik inga ord och opera på italienska förstår jag inte i alla fall! Insåg att Beethoven rockar! Hade högsta volym och fick behärska mig för att inte dirigera med.

Det är något så konstant med klassisk musik. Den är fylld av känslor och styrka och kraft och den varar för evigt. Beethoven kommer liksom aldrig vara en dagslända eller one-hit-wonder. Nej, Beethoven är bestående. Dessutom påminner det mig om när jag var yngre och kunde sitta och spela piano i timmar och glömma bort allt. Hur jag var så jäkla passionerad och aldrig tröttnade. Och då insåg jag att jag nog tappat den där glöden nånstans på vägen och att det kanske är dags att leta upp den? Var ett tag sen jag tog reda på vem jag egentligen är och vad jag vill göra. Dags för en nystart! Och vad passar inte bättre än en inte alltför avlägsen examen, ny stad, nytt jobb, nytt hem?

Den här nya energin kommer inte enbart av att jag återupptäckt Beethoven utan att jag var hemma i Stockholm i helgen och hälsade på. Fick fantastiskt stöd av familjen och kunde gråta mot en hel radda av axlar. Just! Men grät inte bara utan skrattade en massor och insåg att det finns tonvis av underbara saker i livet och att det är möjligt att komma igen. MoP är värlens mest effektiva människor så idag var vi ute och tittade på fyra olika lägenheter på Kungsholmen och i Vasastan. Vackra vackra hus och lägenheter som ger hopp om livet. Det fixar sig nog det här. Ska vi säga så?