Ny lägenhet!

Jaha, så var det den tredje gången stackars pappa, Daniel och Helena fick släpa sig hit med flyttlasset. Men visst blir det väl lite enformigt att bo i samma lägenhet mer än ett år? Ja, det tycker jag nog. Under mina första tjugo levnadsår gick jag inte igenom en enda flytt, men sedan brakade det löst och nu är jag inne på min tredje lägenhet på tre år.

Den är väldigt fin lägenheten. Nytapetserad och målad och nya fönster som ljudisolerar nåt helt fantastiskt. (Märks det att jag är nöjd?)

Men den är lite dum lägenheten också. Jag har ingen frys!
"Oj, det glömde jag visst" sa hyresvärden. "Jaha, vi ska väl se om vi kan fixa nåt då.."
Men hallå! Alla mina burkar med hjortronsylt då? Och min älg! (Det är en bit älg, ett ben eller nåt. Inte en hel älg.) Var ska jag stoppa dem liksom!

Och så har jag inget internet. Tre till sex veckor sa Tele 2. De är dumma. Och så har jag bara såna kanaler som mormor har. Ettan, tvåan, kunkapskanalen, fyran och svt24. Jag kanske måste fixa det. Hur ska jag annars hänga med i desperate housewives-snacket?

Men annars är det fint. Åh, min lägenhet, åh!

*pga av författarens internetbortfall kommer endast sporadiska uppdateringar på denna blogg göras. Författaren ber om ursäkt för detta.

Jag är Maja - Morotskaksätig

Var första gången på sceniskt framträdande idag och vi fick presentera oss själv med vårt namn (logiskt?) och ett adjektiv som började på samma bokstav som vårt namn och som beskrev oss själva. Jag går tydligen textdesign och ska alltså vara bra på att spontant komma på sånt här. Men nej, det jag fick fram var: "Hej jag heter Maja och jag är morotskaksätig". De andra tycker nog att jag är helt knäpp nu.

Min hjärna måste ha valt en för hög växel från gårdagskvällens morotskaksätarorgie framför desperate housewives och därför kreerat detta fantastiska oupptäckta adjektiv.

På begäran kommer nu mitt recept:

Morotskaka
2 ägg
2 dl socker
2 dl mjöl
1 dl olja
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
1, 5 riven morot

Glasyr:
30 g margarin
50 g Philadelphiaost
2 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker

Gör så här: Vispa ägg och socker fluffigt. Rör i allt annat. Häll smeten i smord och bröad form och grädda i 175 grader mellan 30 och 40 minuter.
Glasyr: (Jag gör alltid dubbel sats) Smält margarinet. Rör ner osten i margarinet tills den också är smält. Blanda i florsocker och vaniljsocker.

Kakan färdiggräddad? Låt den svalna innan du kladdar på glasyren. Pudra kanel över. Garnera med mandel. Förvara i kyl tills kakan ska serveras.

Klart!

Maja morot (Det är vad läraren Kerstin kallade mig hela lektionen.) önskar er lycka till!

Om jag vågade skulle jag göra allt jag är rädd för

Det är stor skillnad att betrakta en stad som London med en turists ögon och med ögon som tillhör någon som kanske snart ska flytta dit. Särskilt om ögonen i fråga tillhör en feg person. En sån som jag.

Missförstå mig inte, min weekend i London var hur bra som helst och det var kanon att se Benn igen. Vi åt tårta i Clapham, spatserade på Portobello och klappade Gemmas kanin Vernon som bor i deras vardagsrum.
Så länge jag befann mig tillsammans med Benn var allt okej, men när jag alldeles ensam slogs med shopoholicsen längs Oxford Street, köpte fish and chips och knappt förstod vad försäljaren sa, eller åkte fel i det gigantiska tunnelbanenätet, då var London en smula för stort.

Jag har varit i London många gånger och turistat med familjen och alltid alltid älskat det. Det finns såå mycket att göra och se. Man behöver aldrig ha tråkigt. Men att faktiskt bo där, det är annorlunda. Jag vet att det låter på mig som att jag ska flytta till Timbuktu eller Mongoliet när jag gjort min sista termin i Eskilstuna och så är det ju inte riktigt. Jag ska bara flytta till London, en stad där tusentals svenskar redan slagit ner sina bopålar. Så, då är det väl inte så läskigt? Nej, det är väl inte det. Eller jo!

I fredags när vi satt på tuben sa jag att jag önskade att jag kunde alla ord i det engelska språket, så att jag alltid skulle förstå exakt vad någon menade. Då skrattade Benn lite och sa att det ju inte är någon mening att kunna allt från början. Man skulle ju aldrig lära sig något nytt då. Gud, så äppelkäckt tyckte jag, men det ligger väl något i det.

Fast det där med att man inte alltid behöver kunna allt, att det är helt okej att inte förstå, att man ibland behöver extra hjälp, det kan nog vara ganska bra att lära sig. Annars skulle man ju aldrig någonsin våga lära sig barbackarida eller laga gazpacho eller ta körkort eller något annat man är rädd för, men gärna vill göra. Och det vore ju en förlust.

Mina hjältar är alla människor som vågar lära sig nya saker, även sådana saker som de vet med sig att de kanske egentligen inte är så bra på eller är rädda för. Desto större utmaning. Coola coola människor. Fortsätt med att göra såna grejer, så kanske jag inte behöver vara så kinkig med att flytta till London.

Next stop Baker street!

Wohoo!! Imorgon drar jag till London! Det ska bli såå kul och jag har sett fram emot det så mycket. Det var tre veckor sen jag såg min älskling och det är alldeles för lång tid. Får lite deja vu-känsla till när vi precis hade träffats och skrev vackra kärleksbrev till varandra stup i kvarten och saknade varandra så mycket. Finns det ett bättre sätt att piffa upp vardagstugget än med att vara ifrån varandra? Jag tror inte det. Bor man inte ihop finns det liksom ingen anledning att gnata om dammråttor och skitiga diskbänkar. (Okej, det var mest jag som gjorde det… Men det var ju Benn som gjorde att jag behövde gnata i första taget!) Man får bara det där fantastiska istället och blir aldrig aldrig trött på varandra! Supercoolt att känna så igen och bli påmind om varför man tycker att sin pojkvän är den på bästa i hela universum.

Vi ska få låna Benns syster Lucys lägenhet så att vi slipper trängas med alla hans roomies. Lucy och pojkvän Colin bor i en liten nyrenoverad sak högt uppe i ett flashigt hus med portvakt och inomhuspool. Stor skillnad från deras ställe i Brixton där man typ behövde ha sin pikadoll (om jag nu hade haft en sån) med sig när man skulle gå och köpa en liter mjölk. Därför ska jag nu leka asposh hela helgen och typ bara äta croissanter och nypressad juice till frukost hela tiden. Sen ska jag gå och handla i massa trevliga affärer som typ Urban Outfitters (som föresten öppnar på bibblan i stockholm snart!) och sånt medan Benn är på jobbet. Och dricka te och scones och äta fish and chips och dricka öl på en pub och gå på Tate Modern. Vilken helg det kommer bli!

Vi ses!

Utmanad

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
Säljare på Din sko
Lyckohjulssnurrare på gröna lund (tvivlar på att det var den rätta arbetsbeskrivningen)Samtalsledare för Rädda Barnen
Postsorterare

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Amelie från Montmartre
Happy end
Chocolat
Gosskören

Fyra städer jag har bott i:
Eskilstuna
Täby
(Näpp, det blev det enda)

Fyra tv-serier jag gärna ser:
Vänner
CSI
Rose and Maloney
Love my way

Fyra ställen jag vill åka till:
Tokyo
New York
Sydamerika
Paris

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
www.urbanoutfitters.co.uk
Bloggar
www.oliko.se
www.inreda.com
(Ja, jag handlar gära saker online...)

Fyra favoriträtter:
Pasta Bolognese med massor av ost
Ceasarsallad
Grillad lax med pappas goda avocadosås
Créme brulée

Fyra ställen där jag trivs:
Hemma hos Benns mamma och pappa i Newcastle.
I skuggan på en balkong i Grekland efter att man kommit hem från stranden. (Med en cigg, bra chick lit och ett glas jos. Bliss!)
Hemma hos min syster Helena och hennes man (om 34 dagar) Adam
Och så på Mosebackes uteservering i Stockholm såklart.

Fyra bloggare jag vill utmana att svara på den här enkäten:
Ica
Therese
Anna
Johan

"Kan du tala i mitt högra öra jag hör så dåligt på vänster!"

Igår vaknade jag av att mitt vänstra öre gjorde förbannat ont… och att det var alldeles tyst. Tack gode gud för öronproppar. Utan dem hade jag behövt lyssna på grannens sjungande (inte särskilt bra) i duschen, Benns andningar (varför kan han inte andas genom näsan som normala människor?) och brevbärarens klamp i trappuppgången. Öronproppar. Aaaah!

Men gör öronproppen ont ska man nog ta ut den tänkte jag och medan min logiska förmåga var på topp denna morgon var inte min fingermotorik det. Jag kunde helt enkelt inte få tag om den gula lilla skumplastbiten. Tydligen hade jag tryckt in den så noggrant kvällen innan att den inte riktigt gick att nå. Rusade kallsvettig mot badrumsskåpet på jakt efter pincett eller annat tillhygge. Upptäckte förtvivlat att Benn tagit med sig min pincett till England. Rotade i kökslådorna efter redskap men insåg att varken potatispressen eller spiralvispen skulle funka. Förskäraren glimmade förrädiskt i lådan, men efter en sekund beslutade jag att låta bli den.

Jaha, så det är så här det känns att vara döv. Eftersom jag var toksen till jobbet resulterade det i att jag fick springa ner till skoaffären med öronproppen fortfarande i. Mina jobbkollegor är jämt så flashiga och nymakupade att jag antog att någon av dem bara måste ha en pincett som jag kunde operera mig själv i örat med. Men såklart var jag först på butiksplan och nästa person kom inte dit förrän om en timme.

Jag trodde aldrig jag skulle få höra mig själv säga: ”Kan du tala i mitt högra öra, jag hör så dåligt på vänster!” Jag och gammeltanterna stod fullkomligt och skrek åt varandra inne på Ecco. ”Va sa hon?!” och den nya securitasvakten tittade jättekonstigt på mig när han patrullerade förbi. Inte så konstigt.

Ikväll ska jag nog fästa någon slags snodd i öronproppen så att man slipper sånt här. (Kan det här vara en jättebra affärsidé föressten? Början till mitt stora imperium ”Maja ear plugs – Ear plugs that make you feel safe!” vars huvudkontor skulle kunna vara stationerat i Västindien. Själv skulle jag mest ligga på stranden och sippa mai tais såklart.)

Att bero på öronproppar. Benn skulle fråga min mamma på svenska om han kunde få låna ett par öronproppar. Det blev: ”Solveig, har du några ögonploppar?”

Mr Östermalm goes VIP på Golden Hits

När någon med ljusblå skjorta och det där karaktäristiska bakåtslickade håret helt enkelt struntade i att min kompis stod i baren framför honom och bestämt gled in framför henne och skuffade henne åt sidan, betraktade jag honom förvånat. Jag knackade honom lätt på axeln.
”Förlåt, men nu tog du precis min kompis plats. Jag vet inte, men du kanske inte märkte att hon stod där?”

Jag och kompisarna hade denna kväll bestämt oss för att skaka loss på en av Stockholms mest opretentiösa klubbar där man aldrig någonsin springer in i några brats. Därför var detta möte något oväntat. Grabben, som alldeles säkert hade en jacka av något finare märke hängande i garderoben, vände sig föraktfullt mot mig kastade en irriterad blick åt mitt håll och sa:
”Jag ska beställa två starköl, ok?”
Han talade med en sådan nasal röst att till och med de mest inbitna av östermalmare säkerligen skulle höjt på ögonbrynen.
”Åhå, förlåt. Dåså.” Jag var chockad och skrattade inombords. Vad var det här för en snubbe? ”Men, du har inte tänkt på att det går alldeles utmärkt att bara höra sig för om det går bra att få komma fram, istället för att vräka sig fram så där. Det är ganska otrevligt.”
”Äsch, det här är ju ett skitställe ändå.” svarade han.
”Jaha, det spelar väl ingen roll. Det är väl inte olagligt att bete sig hyffsat för det?
Han svarade inte.

Jag vände mig mot min kompis och mötte hennes blick. Vi var båda otroligt roade av denna kille som förnedrade sig så. Han var verkligen ren underhållning. Men han verkade besvärad märkte jag. Han ville vinna och dessutom tyckte han att det var riktigt pinsamt att ens behöva vistas på samma ställe som oss. Grabbens verbala förmåga stannade dock vid nollstrecket på poänggränsen och hur han än letade förtvivlat efter trumfkort fann han inget. Tills han försökte med: ”Jag är faktiskt VIP här!”
Han var för rolig. Jag upplyste honom om att det var lika lätt att få VIP-kort här som att skaffa sig ett H&M clubkort. Till och med lättare. Golden Hits var och hade alltid varit favvohaket för förortsbarnen och de som var lite för gamla för att egentligen alls vara ute och klubba. Och här försökte han göra det till sitt kungadöme. Men, varken jag eller min kompis tog illa upp. Vi hade alldeles för roligt för det. Så vi fortsatte bara att skratta förvirrat åt honom medan vi spanade efter dolda kameror.

Den blå skjortan fnös och gick sin väg. Stackars grabb. Han hade tydligt blivit förskjuten från klubbarna längre bort mot Stureplan. Jag såg honom senare i garderoben. Han skällde ut garderobiären eftersom det var damm på hans jacka. Jackans glansiga foder var vänt utåt och i jackhängaren satt en liten designerlapp. ”By H&M” stod det i rockhängaren. Och han ropade en sista gång. ”Det här är en Gaultier, ok?” Sedan stack han näsan i vädret och gick. Mr Östermalm had left the building and he wasn’t coming back.

För sitt eget bästa borde han ägna nästföljande aftnar i sällskap av en terapeut.

Och gå och lägga sig utan middag.

A fry up on the rocks please!

Engelsk mat fungerar ofta som ett skällsord för finsmakare. Det är som flygplansmat… fast hela tiden! Dock är det väldigt svårt för engelsmännen själva att förstå den värld de lever i. Ständigt märks detta på min pojkvän Benn.

För ett tag sen besökte vi ”The English shop” i Söderhallarna. Benn fick något lyriskt i blicken när han upptäckte hyllplanen där njurpajer trängdes med leverkorvar. Det är inte lätt att vara engelsman i ett land där det är svårt att hitta mer spännande charkuteriprodukter än Denniskorv. Han hittade även till stor förtjusning Mushy Peas, Pease Pudding och Marmite. Blackpudding (även känt som blodkorv. Koaguelerat och kokat grisblod blandas med grisfett för att få rätt struktur och saftighet samt kryddor. Sedan stoppas allt i ett korvskinn. Mums?) uteslöts från köplistan. Själv var jag feg och inhandlade endast en liten burk svartvinbärsmarmelad och en påse Skittles. Jag kommer aldrig att bli engelsk.

Aldrig har jag betraktat mig själv som ett hälsofreak. Jag älskar onyttig mat och tittar sällan på socker och fetthalter när jag handlar. När man kommer till England är det dock lätt att människor anser en vara någon sorts nyttighetsguru. Kanske beror det på att deras så kallade sunda mat är så skrattretande att man inte kan låta bli att fnissa. Deras bruna hälsosamma fiberbröd är inte grövre än en sirapslimpa från Skogaholm. Vågar inte tänka på vad de skulle säga om de satte tänderna i en bit Kavring.
Den vanlige engelsmannen är också totalt kunskapsbefriad när det kommer till vetskap om GI-effekter etc. Det är en sak att inte följa alla dessa kostråd, men att faktiskt ha missat dem och inte ens vara medveten om att vitt bröd inte är så nyttigt, det imponerar!

Ingen undvek väl tumultet kring teveprogrammet ”Jamies School Dinners”. Serien upprörde mig väldigt och det kändes som om de stackars barnen utsattes för en typ av barnmisshandel. Allt handlar såklart om okunskap. För ingen vill väl medvetet utsätta sina telningar för diabetes, fetma och högt kolestorol. Barnen verkade inte heller kunna ta till sig någon kunskap i skolan på grund av att de helt enkelt inte hade någon energi.
I skolmatsalars paradis Sverige talar man om att ta bort de friterade fiskpanetterna och det är ju bra. Men jämförelsevis har vi nog ingenting att oroa oss för.

Summary for Benn: Hi Poppet. Have you noticed I’m writing about you? Must be really annoying not to understand anything when I’m badmouthing England! Nah, have just been writing about the difference between Swedish/English eating habits. You know like the so called “brown bread” you have over there etc. Talk to you soon!

Jag ska rymma till Las vegas

Jag gillar snygga klänningar, håruppsättningar, tyll, champagne, högtidliga tal och glamour. Det går inte att ljuga om det. Därför kan tyckas att bröllop är någonting som borde passa mig hand i handske. Och visst dansade jag också på små moln när jag fick veta att min syster och barndomsvän skulle gifta sig. (inte med varandra, utan helgerna efter varandra med sina respektive partner.) Det betydde alltså två stora kalas i september! Två tillfällen att leka prinsessa med fina klänningar och nya skor! Hurra!

Men allt eftersom att april, maj, juni och nu även juli helt oväntat passerat med stormsteg har jag känt en tilltagande… ja, det är inte överdrivet att kalla det panik. Jag lider med alla som ska gifta sig. Hur mycket är det inte att planera? Inbjudningar, färgteman, kläder, mat, band, lokal, möhippor och svensexor. Paniken stegras även en smula med tanke på alla bröllopsgäster som ska komma överens med varandra. Tänk om värsta släktkriget utbryter på festen? Ja, jag vet. Det är inte jag som ska gifta mig. Jag antar att jag helt enkelt bara sympatikänner med min stackars syster.
Häromdagen började hon ett mail med orden: ”Ja nu börjar ju det där jäkla bröllopet närma sig”. Vart tog det roliga vägen liksom?

Jag försökte skapa en viss ordning i röran genom att läsa Magdalena Ribbings etikettbok ”Allt om bröllop”. Om du är en person som lätt blir knäsvag av stora projekt, läs inte denna bok. Paniken stegrades om möjligt ännu lite mer när jag insåg vad som förväntades av någon som har rollen brudtärna, det vill säga moi. Å herre gud. När jag ska gifta mig rymmer jag till Las Vegas.

Jag har varit ett par i två år, men inte min pojkvän.

Idag, den första augusti är det Benns och min tvåårsdag. Den här dagen för två år sedan kom jag tillbaka till Australien för att hälsa på min darling i tre veckor. Hurra. Länge leve kärleken!
Konstigt nog anlände det inte en enda liten blomma eller kort på posten från min älskade i främmande land. Och inget sött sms eller ”jag älskar dig” i telefonluren. Kanske för att det bara är jag i vårt förhållande som firar den här dagen. Benn firar vår tvåårsdag den fjärde april. För en utomstående kan det hela verka lite konstigt och som att vi två har uppenbara problem med kommunikationen. Det kan vi i och för sig också ha, men det är mest när det gäller att torka av diskbänken etc. Hursomhelst är det den fjärde april, dagen då vi allra först träffades, som enligt Benn är den rätta dagen att celebrera.
Själv tycker jag detta är helknäppt. Vi blev väl ändå inte tillsammans den första dagen vi sågs. Inte kunde vi säga den där första kvällen att vi kanske skulle ta och slå våra påsar ihop, skaffa lägenhet och katt. Näpp. Även fast jag var totalt förälskad redan då, där, den första kvällen på stranden i Hervey Bay, så är det totalt omöjligt. Rent relationstekniskt bara måste ett längre förhållande föregås av en viss prövotid tycker jag. Basta!
Så medan vi fortsätter att bråka om detta viktiga datum, där ingen av oss kan ge sig, missar vi en hel radda av härliga små dagar som alla andra par firar med restaurangbesök, romantiska presenter och ljuvliga minnen. Istället sitter vi bittert, en dag var om året, och konstaterar att nähäpp, så viktig var den årsdagen för min flickvän/pojkvän. Kan en lösning på problemet helt enkelt vara att fira två årsdagar varje år? Det innebär ju dubbelt så många rosbuketter, Candle light dinners och smickrande ord. Eller kan detta absolut vältrande i kärlek leda till någon slags obalans. Kanske är det direkt farligt att överdriva så?
Ja, det kan man fundera på för alltid och lite till. Och medan jag gör det, ska jag nog ta och slå en signal till Benn och säga ”hej du, kommer du ihåg vad det är för dag idag?” och säga att han är ganska bra. För det tycker jag ju att han är.

Jag har en blogg nu...

faktiskt. Ja, här är jag nu ute på nätet och har äntligen fallit för pressen att skaffa mig en egen blogg. Det känns nästan lite hemligt att ingen, bara jag, vet om det än. En egen plats i sajberrymden, men ingen vet att jag finns än. Mystiskt pirrigt.